Sitter i mormors kök och dricker earl grey utan socker
med moster och hennes skånska barn och barnbarn.
Mormors hus är som alltid. Lika nostalgifyllt och lika underbart,
samma möbler fast de saknas en lampa här och en byrå där och en
sliten soffa som mamma hade i lägenheten när hon gick gymnasiet.
Men de luktar inte riktigt som de brukar. Det känns läskigt att
de är påväg bort. De blir så påtagligt att minnerna bleknar.
Hon fattas mig. Mormor, hon fattas mig hela tiden.
Och även om vi sitter i köket som ser ut precis som de alltid gjort,
dricker ur koppar och glas som alltid funnits där, så är de inte samma
sak när hon inte sitter där och skrattar med oss. Inte sitter där och
berättar om hur min ena kusin brukade fylla fickorna med pepparkakor när vi
var mindre och övertygar en att ta en till. De känns så konstigt.
Fast de är minst lika mysigt som alltid, så är de ett tomrum där.
Och långt bak i huvudet hör jag henne säga "åh, min lilla docka"