Idag ligger jag i nerbäddad i soffan med en katt sovande intill.
Klockan är snart eftermiddag och jag har fortfarande pyjamas.
Jag äter fransk kola och lyssnar på Melissa Horn.
Vi har inga dammsugarpåsar så jag struntar i att städa.
Jag väntar bara på att mamma ska komma hem till sin
lediga eftermiddag, för då ska vi gå på loppis.

De känns som jag dansar i en orkan.
Igår sökte S ledigt för att kunna komma
upp under höstlovet.
Jag är livrädd. De har jag alltid varit.
Han frågar så mycket och jag dukar, undviker och
virrar vidare till någonting annat.
Jag är livrädd. Ibland, vågar jag knappt andas.
Vi har tagit ett kliv rakt ut, vi faller rakt ner och ingen vet
var de bär. Jag vet ingenting. Jag vet varken ut eller in.
Allt jag vet är, att en hand håller i min, och de är allt som betyder nått..

En dag ska jag skriva ett brev med allt jag tänker,
allt som jag inte säger. Allt jag viskar när du sover.
En dag snart, väldigt snart.