Många frågar varför jag valde att flytta just hit och mitt svar är
att de var för att jag blev kär i den här staden för många
år sedan efter att ha spenderat någon vecka här på ett sommarlov
med min moster, för att jag redan då bestämt mig för att flytta och för att de
fanns den perfekta linjen för mig här.
Men det finns en andleding också till varför jag valde att flytta, flytta ifrån
hålan jag föddes och växte upp i. Varför jag
försvann så fort de fanns en möjlighet och varför
jag var ensam i min årskurs att söka ett gymnasium
så långt bort som 17 mil.
Jag försvann för jag stod inte ut. För att jag avskydde stället,
den allmänna bilden, människorna och allt de stod för.
För att jag börjat tro på vad man sa om mig; att jag var ful, äcklig,
dum, störd, osv och vad rykterna sa, för att
jag slutade lita på människor, för att jag blev paranoid, för att alltid väntade
att folk pratade om mig eller skrattade åt mig.
För att jag hatade att bo i ett litet samhälle där rykten sprids som skogsbrand,
där man låser dörren, ställer sig och smygtittar igenom persinernan med telefonen
i handen och skvallrar. "Ja, man ser ju att fröken Larsson är ute med barnvagnen igen.
Hon har ett blåmärke på armen igen, stackarn, hon blir säkert slagen hemma. Dom säger
att hennes man är knarkare och att ungen är en oäkting. Det vore ju inte konstigt, hennes
mamma var ju likadan, och äpplet faller ju aldrig långt från trädet. Hennes mamma hade
väl ingen unge som inte var en oäkting, osv"
Sen att de i själva verket är så att fröken Larsson har väldigt lätt för att få blåmärken,
har ett hörn hemma som hon ofta slår i, att hennes man faktiskt inte är knarkare,
och de fick barnet tillsammans två år efter att de gift sig, lever lyckliga och
att hon idag inte ens har kontakt med sin mamma, hör ju inte hit, de bryr sig
ingen om. För man har hört, då vet man.
Men de är så, man är ihop om man råkar bli sedd tillsammans, man
blir misshandlad hemma om man blir sedd med blåmärken eller ledsen en dag.
De är som när E's pappa var i olyckan med vedkapen och förlorade fingret och en
timme senare ringde en tant och beklagade att han förlorat armen eftersom han var
så duktig på att spela gitarr. Han kan för övrigt inte spela gitarr eller något instrument
för den delen heller. Det är då man fattar hur illa de faktiskt är
och hur mycket skit folk säger. Jag avskyr hela den här skit snacket "här har vi
känsla och stil, som motto, därför mår alla bra"
Där man tror att bara för att rektorn håller tal varje år om att man
ska vara snälla med varandra så existerar inte mobbing och urfrysning.
Och skulle man råka se de så blundar man och går åt andra håller,
för de man inte ser , de finns inte. Jag avskyr att alla vet allt och alla får reda på allt
så mobbningen blir så hårfin och sylvass. Det behövs inga slag,
eller könsord, eller någonting.
Om alla vet att Lisas mamma som jobbar på kommunen är
alkoholist och brukar sitta full utanför Ica varje fredag, aspackad, behöver
någon bara säga "ja, eller så kan man ju alltid festa utanför
Ica, eller vad säger du Lisa?" och alla vet precis vad de handlar
om och alla skrattar och en naiv lärare fattar ju inte att de betyder
att Lisa är mobbad, eftersom de inte ordagrant säger "Lisa, din mamma
är alkoholist, och hela din familj är störd" för de behöver de inte. Alla vet ju.
Fast även om de sa så skulle ändå lärare bara säga "nämen, dom skojar ju bara".
Jag avskyr man blir dömnd efter vad ens släktingar eller någon man umgås med gjort.
Jag avskyr hur man sköter saker och hur man hela tiden avstår en del saker för att då
måste man ju erkänna att man har problem. Jag avskyr att man aldrig känner sig
riktigt trygg. Jag avskyr att de finns ungar som
driver omkring överallt och som föräldrar som
bara skiter i dem. Jag avskyr att kommunen lägger tid och pengar på fel saker.

Det finns så mycket som inte är rätt.
Och efter tre år med allt de här, så ville jag bara så långt
bort jag kunde komma. Komma bort.
Börja om. Där ingen visste något om mig. Där ingen hade hört
någon. Där jag kunde vara vem jag ville vara.
Och nu när en gamla barndomsvän, som jag umgicks med på
dagis dyker upp på min skola, känner jag att de skakar i väggarna
på min fristad och hur jag plötsligt hör de igen. De där skratten som
skrattade åt mig, allt de brukade skrika efter mig i korridoren och
allt de brukade säga. Jag känner den där händerna som håller ett för hårt tag
om min hals och trycker mig mot skåpet. Pötsligt blir allt som känts så
långt bort och blekt, så nära och verkligt.