Igår när vi var ute och gick, trampa Ilona in en metall bit i tassen.
Jag blev helt förtvivlad och ringde mamma.
Det värsta jag vet är att dra ut stickor och annat.
Jag lovar att jag helldre klappar en struts, och då är de illa.
Sånna gånger, avskyr jag att mamma bor 17 mil bort.
För nej, mamma kunde inget göra. Bara bita ihop, gå hem
och ordna de här, utan att verka osäker, gråtfärdig eller panikslagen,
för att hålla Ilona lugn.

Det höll inte såklart. Hon gnydde så fort jag höll
i tassen och då kom tårfloderna.
Så, jag ringde och väckte upp NL som bort två
minuter bort ungefär. "Hej, hjälp mig".
Han leta reda på en pincett och skynda hem till mig.
Med våld, och lite tur, fick vi ut den.

Sen bjöd han mig på middag, vi baka kladdkaka
och slö såg tv tills sent. Och lämnade av honom dörren
som en gentelman jag är.


När klockan blev väldigt sent, låg jag med telefonen
i handen och sov. Medans han sa ord som jag inte hörde.
Vi pratade tills jag somnade. Och jag saknar att han
drar mig intill sig och lägger huvudet
på min axel. Och viskar "godnatt älskade".