Världen är fruktansvärd och ljuvligt.
Den är grym, hänsynslös och vacker.
Som en isbjörn.

Nu är snön och kylan officiellt här. Det biter i huden, svider
om läpparna och kroppsdelar domnar bort.
Jag ligger inlindad i en filt, i fotbollsockar och
ser Simpsons filmen.
Vintern är bara elak, kall och hemsk.
Jag drömmer om grönt gräs, värme, badväder, kyssar och en
axel att luta mot.

Och jag ser klippet när Erik vinner idol, om och om igen.
Det sista fyra minuterna och trettiosju sekunderna.
När han och Kalle står där och lutar huvudet mot varandra och
det skriker ut i högtalarna "ERIK".
Hur han och flickvännen står på scenen när han sjunger för full hals och
man ser att hela pojken bubblar av överdriven obeskrivbar lycka.
Hur hon står där, intill honom, världens stoltaste flickvän med tårfyllda ögon.
Folk får snacka hur mycket skit de vill om henne, men hade det varit jag
och min pojkvän hade jag skrikit för full hals och hoppat runt okontrollerat
på schen och sprutat tårar och skratt.
Och jag vet inte hur många andra som skulle gjort annorlunda.