Imorgon åker jag söder ut.
Klockan 18.30 går planet, och jag är löjligt nervös.
Inte så jag ska spy, men ändå så att jag inte kan sitta
still ordentligt.
Idag har jag stressat runt på mellandagsrea och hitta en tröja,
och sedan skyndat hem och runt för att hinna tvätta och fixa allt.
Har bytt julklappar med storasyster och HT.
Fick en berlocker av storasyster som de står "littel sister" på
som numera hänger runt halsen, riktigt fin faktiskt.
Sedan fick jag ett halsband, ljus, örhånge och en sten
fick jag också av dem.


Nu sitter jag och andas lite. Fyller på mobilen med musik.
Och inser, det här blir de sista jag skriver i bloggen för i år.
(Eftersom dator ligger hemma i The Big City och surar och så
blir de sällan att sitta där ändå när jag är med S)
Det har varit ett år av hjärtesorg och hjärtekross.
Ett av oberskrivlig glädje och av ändlös lycka.

Vintern i början av året, var jag ledsen och tusen sylvassa nålar
stack rakt igenom hjärtat. Försökte dränka sorgen i chokladpudding och
bio besök med pojksällskap.
Och när jag och C hade bråket som vände himmel
och jord upp och ner, ville jag bara inte finnas mer. Jag grät i tvättstugan
på elevhemmet, och jag fann min tröst i olika rum i korridoren, där satt på någons
säng och prata i oändligheter, och någon fick lyssna, och säga att de
skulle ordna sig, även om jag aldrig trodde på de.
Ibland krävdes inte ens att de lyssnade, ibland satt jag mest bara där.
Som en gammal depprimerad katt och såg på de andra.
Jag ringade långa samtal till S och NL, som varade i timmar, vilket
också gjorde att jag inte sova alls. Jag gick på bio ensam, försökte
bara att fördriva tiden. Jag och C slöt sedan fred, och jag bet ihop.
Jag och C åkte skidor, skrattade och tänkte att jag skulle klara mig.
Men jag slutade aldrig ringa S. Vi fortsatte våra oändligt långa telefonsamtal
när jag vandrade hem i nätterna. Han sa saker som fick de att pirra
inom mig, och jag försökte dämpa och döda.

Våren kom, och allt blev värre. Hjärtesorgen gick över till
hjärtekross. C och jag hade långa samtal och hon oroade sig
över mig. Vi gick långa promenader med pojkarna till Maxi
och köpte godis att dränka sorgen i.
Jag och pojkarna sprang omkring i staden i natten och gjorde
otyg. Sedan gick vi hem till en källarlägenhet och spelade
tv-spel eller såg amie tills klockan var gryning.
Jag sov ingenting. Jag började sk8a igen och drack massor av latte.
Jag satt ofta vid älven, det nätter som pojkarna spelade WoW och jag
inte fick vara med. Jag knarkade alvedon och ramlösa.
Lyssnade sönder Kent och Lars Winnerbäck medans tårarna föll.
När jag kom hem varje helg kastade jag mig efter storasyster och
E för tröst och trygghet.
Började lyssna på jazz samtidigt som jag satt i fönstret och såg ut över stan.
Blåste såpbubblor och önskade att jag inte var så fruktansvärt dum.
Försökte bli mig själv efter en tur till sthlm där de redan var sommar.
C försökte få mig att förstå att S var kär i mig, men jag nekade.
Alla sa de, jag nekade. C borde få en guldstjärna för de där,
hon talade mycket vett i mig, och höll mig på jorden.
Sedan erkännde S att han var kär i mig, men jag nekade fortfarande allt.
Och så träffades vi, han och jag. I tre dygn, exloderade mitt hjärta
varje sekund och veckor efteråt, log jag bara.

När de blev sommar, flyttade jag till en egen lägenhet.
Min lägenhet. Och det blev mycket studentmiddagar, luncher,
fester och liknande när storasyster och E tog studenten.
Vi fick sommarlov och jag tog sista redan till huvustaden.
Tre veckor var jag borta. Allt jag minns är att lägenhete byggdes
om, jag spenderade de 10 ensamna timmarna framför tv:n.
Jag trampa runt i foppatofflor, bråkade, grät, bråkade och grät.
Var olycklig och svarade på vackra sms i smyg.
Sedan kom jag hem. Storasystrer stod på perongen, sprang
emot mig och höll mig i famnen medans jag grät ut.
Jag började jobba och skreksjöng med i Erik Hassle - Hurtful för
full hals. Jag lämnde allt bakom mig.
Jag stod i pyjamas ute i sommarnatten och blev uppäten av mygg medans
stystarna sov och pratade med S i flera timmar.
Storasyster och jag drog till trästocks och festade.
Någonstans när vi såg Miss Li live, dansade och det bubblade,
kom lycka tillbaka på riktigt. Permanent.
Jag och C träffades i SF-parken och pratade kärlek och pojkar.
Jag var ärlig och öppen. Jag slutade förneka.

När hösten kom, kysstes jag och S äntligen där på på den
fula gröna soffan i min lägenhet.
C och jag fikade i min lägenhet ofta. Vi hade deppmiddagar, och
höll varandra uppe. Jag tog hålet i örat.
E flyttade in, och vi råpluggade matte. Jag gjorde omtentan i matte A.
NL flyttade in i brist på lägenhet, och han bodde hos mig i några veckor.
E och jag flög fram på en moppe igenom stan medans
Taylor Swift - fifteen, spelades i huvudet på mig.
Någonstans kom allt till sin bristningsgräns och jag lovade mig
själv att sluta förförstöra. Att aldrig mer förstöra som jag gjort.
Jag överaskade Hanna med hem besök och var ruskigt sjuk.
Jag berättade för alla om S och mig. S och jag var på Ikea.

Vinter kom tillbaka till slut.
NL och jag började umgås ofta. Ilona flyttade in och blev min.
C och jag pluggade som små as hemma hos mig och
planerade framtiden och sommaren.Taggad.
Året når sitt slut, och nu vill jag ha något nytt.

Även vill jag tacka, tack till storasyster, C, S, E, E, HT, lillasyster,
övrig familj och alla andra som stått ut med mig.
Som älskar mig även om jag är slarvig och alltid kommer försent.
Även om jag kan vara så sjukt dum i huvudet och förtjänar
många käftsmällar. Tack. Jag vet inte vad jag varit utan er.

Nu ska jag hyperventilera och försöka sova.
Adjö, vi ses 2010!