Jag har kommit hem till mitt kalla och stora rum
hemma i tryggheten där allt är bomull och kindpussar.
Jag kom hem tidigt och fick skjus av världens bästa storasyster
som bevittnat en kille spy ner hela parkeringen medans jag just
lämnar vagn 29 med män i kavaj som stinker svett, ciggaretrök och öl,
men mammor med skrikande barn och storasystrar som bara svär,
medans jag lämnar dem bakom mig.
Och hon möter mig där på perongen och kastar armarna
om mig och jag känner hur jag bara slappna av och
suckar lätt där i hennes famn.
Jag har längtat så fruktansvärt och de är som hjärtat haft syrebrist
fram tills hon håller om mig. Hela vägen hem pratar vi som alltid förr.

Jag rensade mitt rum när familjen fortfarande sov.
Rensar ut allt som nu är historia och gömmer de i den där lådan
där jag gömmer minnen jag inte riktigt vill minnas, men ändå inte kasta,
för de är så fruktansvärt smärtfullt vackra.
Jag klistar upp stjänor i taket och pappersbitar med vackra ord.
Jag klitrar upp fotografier och önskar att min färgskrivare ska vakna till liv.

Nu sitter jag och äter frukost, som en frukost ska vara.
Te, ägg, bacon och morgontrötta ansikten fast de är mitt
närmare eftermiddag än morgon.
Jag ser mina familj bråkas, retas och dra interna skämt
och de är vardagasromantik i sin renaste form.
Jag berättar om "the break up" och sparar in minnet av mamma
när hon säger "Varför sa du inget?! Då hade jag hämtat hem dig direkt"

Nu ska vi till storasyster och skåda hennes nya place.
Sen till lillasyster och se hennes nya lägenhet och svensson dröm
med fästman, katt och en rutten röd fiat.
Men jag önskar henne ändå all lycka, fast hon sprungit före oss
i livet. Och jag önskar hon får allt hon förtjänar och lite mer.