Jag irrar vidare i samma turbulens.


Det ramlar ner stjänor och planeter i min säng.
Regnet de faller över vårt röda hus på landet och jag
önskar så att du var här nu. Jag vill bara höra dina hjärtslag.
Du skrämmer livet ur mig, men jag har aldrig önskat
de så mycke som nu.

Tänk om jag inte är allt du tror mig vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback