Jag ger mig, du får mig.

-


Och någonstans inser jag att jag inte vill andas utan dig.
När jag väntar på ett sms. Ett livstecken. När jag ständigt
ramlar runt i en dagdröm där jag undrar vad du gör just nu.

När jag ständigt och jämnt inser att jag drömt mig bort, till
dig. Där du är just nu.  Till ett lägenhetsgolv där vi ligger och
dricker te. Pratar om allt och ingenting. Skrattar.


Någonstans inser jag att jag inte vill andas utan dig, och
det är vad som skrämmer mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback