Om idag inte var en ändlös landsväg.




Jag har börjat uppskatta våra tidiga
promenader igenom gryningsljus och sovande städer,
med duggregn och blött gräs under fötterna.

Och vi har insett att vi bär hjärtat på utsidan kroppen,
och rädslan gör att öronen dånar av ett instängt skrik,
så vi inte hör allt de vackra.
Och varje mil känns längre, varje sekund mer ensam
och pulsen slår så sakta.
Jag skulle kunna ge allt för att få känna dig röra mig nu.
Att höra din röst, som lugnar det orkan som åker
omkring på insidan bröstkorgen.
I huvudet sjunger Nationalteatern och jag dricker ännu ett glas oboy.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback