Stundtals, känner jag ingenting.
Hjärnan, hjärtat och alla vener känns lokalbedövade.
Det är bara jag. Som andas i ett tomrum.

Andra stunder, har gråten och oron hög kontrast.
Sönder bitna naglar, spänningar över bröstet
och rastlösheten bryter lös.
Bara att se tårarna bränna bakom ögonlocken på andra,
gör att min kropp hulkar sig och gråten exploderar inifrån.

Jag vill ringa honom. Vill be honom att säga åt
mig att inte oroa mig, för jag kan inte andas,
lindar in mig i bomull och lakan och kväver ett skrik.

Istället somnar jag med en liten kropp i famnen,
och en valps hjärta som slår intill mitt.
Medans jag önskar att någon bara kunde ge mig en käftsmäll
så jag kanske skärper mig.