Nu, lov. Äntligen.
Igår sprang jag omkring på stan och åt en hamburgare
i farten med en ny vän och gick vilse i stressen.
Lyckades köpa fina vantar och ett fördyrt armband.
Jag lånde ut 200 kr till E och träffade han i kassan som
jag känner, men som inte känner mig.
Jag vet vad han heter och vem han är, men han vet inte ens
att jag existerar.
Det är intressant att känna folk som inte känner dig.

Idag satt jag i ett litet klassrum i S103 och skrev ett avgörande prov
för mitt betyg i matte, medans snön föll ner i flingor stora som vantar.
Snö som inte fastnar, utan smällter innan de nuddar marken,
den bästa sorten alltså.

Nu har jag röjjt upp i hela lägenheten i en fart som kan liknas
med höstvind som bara drar förbi och river ner allt som
den råkar röra vid.
Duschat har jag också, och nu sitter jag bara här nervös.
Pirrig och känner mig inte en dag äldre än 12.
Jag ska laga mat och han kommer snart.

Där är konstigt att allt känns som en dröm, att jag snart ska
vakna upp och de är onsdag. Med stress i kroppen och
ångesten över matten hängande över mig.
Det känns inte som lovet tar sitt första andetag och
att han är mindre mil bort än på flera dagar.
Men det är ingen dröm, och även om de var de, tänker jag inte vakna.