Hela mitt inre och hela mitt medvetande,
längtar efter att klättra.
Klättra, klättra upp på taket och ligga där
tills kylan får mina kroppsdelar att domna bort.
Se stjänrhimlen och lyssna på musik som får
mig att glömma allt som ramlar runt i mitt huvud
och all stress som gör att de känns som någonting kör över mig.

Jag cyklar igenom staden i hög hastighet
och ser alla platser som tillhör oss.
Oss. Han, du, ja, hon och dom.
Det tillhör oss. Staden är vår. Och den kommer alltid vara de.
När vi berättar för någon, kommer vi berätta om vår stad.
Om alla plaster, alla ögonblick och alla minnen som är våra.

Nu vill jag komma hem, trött och less med andan i halsen,
och få krypa ner intill honom. Luta huvudet mot honom och
känna hur han stryker mig över håret.
Tycka synd om mig för att mitt huvud bultar och
viska "kom, kom ska jag göra de bättre?"