Livet känns som tanten som nästan
körde på mig imorse.
Livet känns som min lägenheten där allt
är upp och ner, och saker kastade överallt.
Livet känns som mitt kort, som jag tappade bort idag
och fick spärra igen.
Livet känns som de där obesvarade smset.

Jag är sjukt less.
Vi har lång helg och inte hjälper de mig,
för jag har huuuur mycket som helst att göra, usch.
Någonstans är de så mycket som ligger under huden.
Jag vill bara skrika, gråta och slå vildt omkring mig en stund,
för att någon ska hålla fast mig tills jag lugnat ner mig och
viska "de blir bra, de kommer bli bra, jag lovar Ina, de
kommer bli bra. Fast de inte känns så, så kommer de det"
Som stora syster gör när jag blir arg. Hon bara håller mig.
Håller fast mig och säger med sin ömma röst "Jag älskar dig,
älska mig".


nu ska jag fortsätta se greys anatomy
och gråta lite..