Jag läste igenom gamla blogginlägg från
gamla bloggen idag.
Jag saknar förra året.
Okej, allt åkte berogdalbana och allt
var ständigt upp och ner. Men jag levde i alla fall.
Det fanns något vackert med att ligga på en gräsmatta
klockan 03.14 på en tisdagsnatt och bara vilja
försvinna från jordens yta utan något som helst spår.
Eller dricka te och blåsa såpbubblor i ett fönster tillhörande
ett väldigt litet rum, mitt i innestan.
Att snurra runt på stan dagar och nätter bara för att fördriva tid
och spela nostalgiska tv-spel i en stökig källarlägenhet.
Att sitta sju personer ihop trycka i en 90's säng och se på
en film på en dataskärm tills alla somnat intill varandra.
Att ligga i en liten säng en lördageftermiddag och lyssna på regnet tillsammans.
Det var sällan lätt, och jag ville ofta bara ge upp, men jag levde iaf.

Just nu känns de som jag sitter fast i en skolbänk medans
själva livet passerar utanför.
Jag går bara mellan skolan och lägenheten. Men udantag för Ica och
hedlunda när de faller sig.
Jag gör ingenting som jag gjorde förr. Jag bara sitter instängd
och känner hur min rastlöshet driver mig till vansinne.
Jag kommer snart sova direkt jag kommer hem från skolan
och leva på natten, bara för att någonting ska hända.

Jag vill sitta på ett tak och se stjärnhimlen.
Jag vill leva, om så bara lite.