Jag vaknade tidigt. Åt frukost och gick en promenad,
jag förstår inte var min rastlöshet kommer ifrån.
Jag gick en sväng förbi där jag skulle haft friluftsdag
för att se om någon vettig var där, men alla låg hemma i sina
varma, sköna sängar och sov sött. (som jag misstänkte)
Jag tog en promenad efter stranden förbi morgonpigga
fiskare och yrvakna hundägare.

Påvägen hem träffade jag min barndomsvän som var
stressad och vi pratade nutid och framtid. Hon bjöd på
tuggmi och fick senare dåligt samvete för att
jag glömde att tacka (tack för tuggumit).
Sen kom jag hem och kastade av lite saker innan jag
skyndade till bussen.

Sen dess har jag hunnit fynda byxor och nostalgi på myrorna, köpt en ny blomma,
plantera den nya blomman, bränna lunch och insett att brandalarmet
verkligen, verkligen funkar, äta lunch, cykla till Ica Maxi och handla,
baka morotskaka, cykla till hedlunda, vara med mina scouter, hem,
äta glass med leif, se idol och bråka med bloggen.

Jag snurar runt och ser bilder av dig överallt.
Vaknar hastigt om nättera och har dig borta.
Jag saknar dig så de värker i kroppen.
När du säger att du saknar mig också, att du
vill ha mig där eller vara hos mig, eller att du
bara vill ha mig, bränner tårarna bakom ögonlocken.
Du fattas mig. Precis som i Ronja Rövardotter, men just
de förtvivlan "du fattas mig".
Det kommer dröja minst två veckor och jag sliter mig
i håret redan. Jag förstår inte hur jag ska stå ut. Hur jag
ska stå ut att existera utan dig.