Jag är hemma. I Norrland, i inlandet, i North Sea, i den
röda villan, i den slitna blå soffan i mina föräldrars vardagsrum.
Jag vet inte riktigt hur det känns. Konstigt, typ.
Det känns aldrig som jag åkt, och inte som jag kommit hem heller.
Jag är lycklig, samtidigt som hjärtat värker efter att
det exploderat utanför Gävle någonstans.
Mitt rum luktar av hans sköljmedel, mamma gjorde bacon enkom
för mig till frukost, finaste storasyster hade ett gjort ett armband
i present. Jag har haft en hundvalp i ansiktet och knäet, insett att
jag inte kan somna utan radio längre och skrattat så hårt till en historia
om hur man häller sprit i en melon. Ändå saknar jag honom. Mycket.
Jag har varit på 50-års kalas idag och nu kommit hem från
mitt volontärjobb att sälja varma mackor, fika och kaffe till fyllon.

Nu ska jag krypa isäng. Mina fötter värker, jag är trött
och har traderakutioner att kliva upp till imorgon.

Godnatt Sverige!

PS! Idag (tekniskt sett igår) har jag och S varit tillsammans
i 365 dagar. För ett år sedan kysste han mig på den
gröna bäddsoffan i min lilla etta i The Big City, en helt vanlig
fredagkväll. Swept me off my feet. Han, världens finaste.
Och jag vill vara hans i evigheter till. Alltid.