Jag famlar, fumlar och faller.
Jag har fått mer sömn än någonsin, men
det hjälper inte min trötta hjärna.

Det är skönt att ha någon att trängas med i sängen igen,
även om hon väcker mig om nätterna med att varna för
att någon går i trappuppgången.
Hon har förövrigt förälskat sig i en schäferpojke här intill,
och hans ägare skrattar när Ilona springer och drar, och jag
flyger som en vante i storm.

Jag har slitit ut orden "jag saknar dig", de beskriver
inte längre hur de känns.
"Jag tror jag går sönder" är nästan, men inte riktigt.