Flytta ihop. Hus. Bröllop. Volvo XC60.
Allt diskuteras, och för första gången känner jag
att de kan bli så. Att de kommer bli så.
Jag får inte panik, ont i magen och jag slingrar mig inte.
Byter inte samtalsämne och hyperventilerar inte.
Det är något annat nu. Den här gången är verkligen allting annorlunda.
Med S är allting annorlunda.

Jag åker hem imorgon, på gott och ont.
Jag kommer gå sönder av saknad och gråta ögonen ur skallen.
Men samtidigt saknar jag ju C.
Och Ilona, min lilla bebis.
Men jag har faktiskt inte ställt in mig på att åka hem,
de känns inte som jag ska de. Hela ideén känns overklig.

Nu ska jag fortsätta flippa med S överasking.
Han frågar ibland vad jag gör och jag rycker på axlarna, säger
att jag fipplar.
Det är lite svårt att vara hemlig. Jag blir så fnissig.
Kanske ska störa honom när han jobbar i stället.
Hänga över honom och pussa på örat.
Jag fattar inte att han inte blir irriterad på mig ibland.
När jag går efter honom som ett litet barn eller klänger och hänger.
Kanske för att han älskar mig. Jag tror de.