rör dig mot mig, bara ett par milimeter

Jag var med Em igår. Jag var hos henne och såg
Ilona springa omkring lycklig. Men ingen hade hon
saknat, eller hade saknat henne, som den där huskyn.
Jag såg henne bli sådär liten igen.
Det sa att hon förändrats, blivit stor, mig för mig är krymper
hon alltid i den där lägenheten.
Vi såg en hög av filmer och jag somnade till det två sista,
och då beslöt mig för att åka hem. Väl hemma somnade
jag och Ilona ganska direkt, lagom utpumpade.

Klockan 10.36 kravlade vi oss ur sängen.
Till en vacker, och tyst lördagsmorgon i januari.
Vi tar en extra lång promenad, för att vi kan.
För att de inte finns någon tid att passa, för att vi slipper stress
och för att suga in ögonblicket som de vore de sista.

Sedan kommer familjen med presenter.
Nya skor, leksaker till Ilona och saker att ätabara grejjer
att fylla mitt kylskåp och skafferi med.
Sedan äter jag och C tacos medans NL bränner ut film.
Vi ser film och äter onyttigheter. Det är så fint.

Nu kan jag inte sova. Ilona sover i soffan.
Men jag kan inte förmå mig att ens ligga ner.
Jag vet inte om man får ringa och väcka någon nu,
men jag vill. Jag vill. Fast de nu gått mer än ett år,
försvinner inte känslan. Försvinner inte tankarna.
Jag kan fortfarande inte hejda mig från att plocka
upp mobilen och zappa fram till hans namn i telefonkatalogen
och lite trevande och tvekande trycka på "ring".
Och tyst viska "jag vet att du inte kommer svara,
men snälla snälla snälla snälla snälla snälla, svara."

Kommentarer
Postat av: S

Du hade ju både rätt och fel..

2010-02-01 @ 00:59:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback