Måndagmorgon.
Jag vet inte om de är det faktum att jag har förlorade
timmar av sömn eller om det är sorg, som gör att
ögonen svider och tårar rinner när jag kliver upp.
Jag åker hem idag. Jag har försökt hålla mig kvar här sedan igår,
när vi låg och jag skulle sova, och jag höll tag i S axel.
Jag vill inte, viskade jag och bakom ögonlocken sprängde tårarna.
Kan man sakna stunder, sekunder och människor innan de är borta?

Nu ska S snart komma hem från jobbet.
Jag är inte klar med hans överasking än, för de
började klia i fingarna när mitt samvete gnager över den
stora högen disk. Så jag proriterade om, så nu är den lite mindre i alla fall.
Vi ska äta sallad, och sen skjusar han mig till tåget.
När jag kommer hem väntar svenskauppsatsen och en tom
och stökig lägenhet på mig, life is good.