När tiden är rätt, ska jag ta med dig härifrån

Idag packade jag ner halva mitt liv i lådor,
och släpade det till andra sidan universitetområdet
av The Big City.  Efter att ha packat ner och upp, burit saker
upp och ner i trappor, in i bilen och ut i bilen, åkt mellan, åkt mellan
och åkt mellan, i 11 timmar, med avbrott för att äta pizza med Emelie
någonstans vid 15:00, så är mamma och jag lagom trötta.
Vi har slitit som djur. Och hunnit vara ovänner en stund. Mest om
hur man ska köra, men hon älskar mig fortfarande i alla fall.
Jag var nog inte så kanonkul hela tiden heller eftersom jag är sjuk än
och gick efter, snorandes och hostandes och gnällde ganska ibland.
Men vi fick åka hem i solnedgången, en perfekt sommarkväll.
Människor var ute och gick på vägar som leder ingenstans.
När vi landade i våran egen kommun, hade en tjock dimma trillat in
lagom till natten. Den var tjock, typ ronjarövardotterdimma.
Liksom, nästan så man förväntar sig kunna ta på den, känner hur den
känns precis som bomull. Nästan så jag inte såg fåren efter vägen.
Det var så mysigt att mamma försökte fånga det på kort,
men de blev inte lika bra. Det blir de aldrig. Så vi gav upp
det och käkade varma mackor istället.

Nu är livet på tredje våningen över.
Jag har kysst min lilla etta adjö.
Den har gett mig fina dagar och minnen som
skänker leende en surisdag, men nu går jag vidare.
Tar ett steg till i studentvärlden, jag och E blir kombo.
En fin trea på första våningen på ett vuxnare område.
Jag tror på skratt och tårar. I en härlig symbios.

Nu ska jag krypa isäng. Imorgon är det äventyr med
storasyster på stan och sen födelsedagskalas, innan det
bär av 57 mil söder ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback