Jag samlar myggbett och hälsar på främlingar.
Somnar till radiobrus och drömmer mardrömar
där jag slår tillbaks, och blir hjälten i slutet.
Somnar i soffan tillsammans till ett program om störtande
flygplan, somnar i sängen med kläderna på och glömmer
hur jag tog mig dit. Vaknar alltid när du kliver upp.
Pratar glass med en okänd och söt tant framför glasshyllan.
Ler lite inombords när vi har en diskussion i kön på Willys
som får oss att låta som vi levt tillsammans i sju evigheter
och ler utombords när han avslutar med att säga "Jag älskar dig".
Blickarna från paret bakom. "Jag älskar dig också".
Vi upptäcker nya gömställen och längtar bort från stan.
Jag blir fågelungepolis när Ilona nu fått orken tillbaka.
Mailar traderamänniskor men försöker annars vara ansvarslös.

Och varje gång han ler sådär och har blicken som inte går att
sätta orden på, vet jag att det finns miljontals skäl till att
en teglad-villa-2-plan-med-fristående-garage-tjej kan älska en
trä-villa-1-plan-med-ihopsittande-garage-kille.
Varje gång jag kryper ihop intill honom och han stryker sin hand
igenom mitt hår eller över min kind, vet jag att det spelar ingen roll
om garaget sitter ihop med huset eller inte, eller om det överhuvudtaget
finns ett garage, eller om vi har sjumiljoner stycken.
För det är inte vad det handlar om. Vi är så mycket mer.