Det finns dagar då livet bara är orättvist.
Dagar då man ramlar framlänges på entremattan, bråkar
med främling på en cykel och ger upp.
Då man har en ekorre i huvudet som springer åt fel håll
och allting är bara så typiskt. Typiskt livet.
Det är då man saknar en famn att bara ramla in i,
där man bara får vara liten lilla, sur och ledsen.
Det är då man ringer någon och skriker, och gråter.
Någon som har tålamod och sans att prata vett med en.
Som tröstar. Någon som får en tillbaka på banan.

Det finns andra dagar då man vaknar yrvaket med en
hals som gör ont och tar en lång skogspromenad.
Världen utanför luktar frisk av syrener,
nyklippt gräs, regn och blöt skog.
Och så faller man. Sedan blir ens cykel stulen,
och man tror nästan att världen är ute efter en.

Men då ser man de här, och man gråter en liten glädjetår
för att visa är så fina, och vet vad man behöver.