and then you kissed me




Vilket år minns jag inte, men de var på alla hjärtansdag,
som jag köpte en krukväxt till stockholmkärleken.
En ormbunke, eftersom den också har namnet "love fern".
När den flyttade in fick den namnet "vår kärleksväxt", fast de visade
sig att de inte alls var en ormbunke som leverats, utan en okänd släkting.
Kärleksväxten har alltid funnits med i bakgrunden. Och precis som vår relation haft bra och
dåliga stunder. Ibland blommade den och stod grön och fin, medans ibland hängde
den och bladen föll av.
Och i torsdag, när han, S, kysste mig på min solblekta soffa i min lägenhet någonstans
i östra delen av Umeå, så dog kärleksväxten. Och nu känns de verkligen som att de
är över. Hur många "jag saknar dig och tänker på dig hela tiden-sms"
som än kommer och går, så spelar de ingen roll, de är över, officiellt, över.


Veckan i Umeå var förövrigt de vackraste.
Först chill och fika med C i SFparken och tog igen lite tid.
Sen fyra obeskrivliga dagar med S med sena nätter och att sova
till eftermiddagen för att stanna i sängen till kvällen.
Långa promenader, fina middagar och mys i soffan.
Lätta, skrattfyllda samtal men samtidigt djupa och bra diskussioner.
Och att bara vakna mitt i natten, inse att de inte är en dröm, de är på riktigt,
verkligen på riktigt, krypa nära och somna om samtidigt som man inser att
man kan inte sluta le.
Inte för att jag någonsin slutade. Jag log i fyra dagar i sträck.
För de va på riktigt, för allt var ständigt ett lyckorus.
Han tar andan ur mig, hela tiden. Han gör så världens snurrar
i ljusetshastighet och så att hjärtat kommer i otakt, och jag förlorar mig.
Sen när dörren stängdes och jag lutade mot dörren och
lyssnade på hans steg som lämnade
mig och saknade kom som en bomb från klar himmel,
så fylldes dagar av fika med C hos mig, åka moppe flera mil, träffa gamla vänner,
se samhällets baksida, långa hundpromenader, diskutera politik, läsa böcker, gå
till Ica maxi för glass,  hundratals timmar telefonprat  och ensama
myskvällar framför tv:n.

Nu är jag tillbaka i inlandet och snart ska vi till mormors hus eftersom
moster från Arboga är uppe med sina tillhörande barn och barnbarn.
De blir nog bra.

Jag saknar dig så de svider att andas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback