Nu har jag packat, duschat och fixat.
21 timmar kvar.  Åh, kära nån.
Jag glömmer bort att andas, så nervöst är de.

Jag drömde en sådan där dröm inatt,
en som är så fin att man har gåshud när man vaknar.
En dröm som ligger kvar hela dagen.
Som någonstans finns kvar längst in i kraniet och
värmer som en kopp te en regning höstmorgon i kroppen.

"- Mm, de bara snurrar i huvudet..
- dårå?
- för jag tänker på dig"

idag; några av världens finaste flickor och stan.
Jag, storasyster, lillasyster och T.
Det var fint. Shoppa tills fötterna svider och käka på subway.
Skratta, skämta, tjafsa och trängas i provhyttar.
Pizza i bilen hem och dunka steron.
Och de är nu officiellt, Erik Hassle - Hurtful dunkandes så
högt att högtalarna nästan sprängs i volvo 360:n,
de är sommaren 2009, oyes.


torsdag; hem till björkarnas stad.
Jag flyr beachen 2009, jag gör de.
Jag behöver komma härifrån och jag behöver
inte folk som super, spyr och slåss.
Jag behöver andas från vardagsbråk och tjafs.
Nej, jag åker, lämnar de.
Jag saknar verkligen C och pojkarna.
Speciellt C.
Det ska bli så härligt att få se dem igen.
Och så träffa.. han.
2880 minuter kvar. Jag är nervös, okej.
Jag darrar och skälver, för om 48 timmar så saktar
världen in och allt blir, sådär, obeskrivbart.

- Du, drömde jag, eller såg jag dig stå och prata
i telefonen inatt?
- Nej, kära syster. Du drömde inte.

Klockan 01.14 ringer telefonen. Det är han.
Det spöregnar och myggen äter upp varje yta av
min hud, men jag står där och pratar i telefonen.
För de är honom jag pratar med, för de är värt varje
sekund. Jag har pyjamas och de droppar från taket
rakt ner på mig och jag blir genomblöt, rnen de är värt
varje sekund av de när han viskar "Hjärtat, jag tycker om dig".
Efter två timmar dör mitt batteri och jag kryper isäng igen.
Det tar mig en timme att somna för allt jag hör är hans röst
och jag rondar, som en liten flicka rodnar jag.


Grattis på födelsedagen lillebror.
14 år, i couldn't believe it.

Det ramlar ner stjänor och planeter i min säng.
Regnet de faller över vårt röda hus på landet och jag
önskar så att du var här nu. Jag vill bara höra dina hjärtslag.
Du skrämmer livet ur mig, men jag har aldrig önskat
de så mycke som nu.

Tänk om jag inte är allt du tror mig vara.

Mamma säger alltid att vila får man göra när man bli pensionär,
men jag har aldrig riktigt hållit med.

När jag ligger slängd i soffan och andas ut, fortfarande i arbetskläderna
som luktar hydralolja, lacknafta, färg, rengöringsmedel
och andra cancerframkallande saker, och en katt intill bröstkorgen,
och känner ett litet hjärta slå så nära mitt, älskar jag
vilan och inser att jag inte kan leva utan den.
När jag läser världens finste bloggar, pratar med världens finaste
människor och rodnar lätt så inser jag att vilan är stärkande.
När jag sitter med mamma i soffan, med varsin laptop och Bones på
tv, och delar en tyst kvalitetstid där press och ångest inte finns, när jag hör
regnet slå mot rutorna i takt med mammas klick på facebook, tänker jag
att jag vill inte ha vila, jag vill andas och leva i den ibland, för man behöver de.


Du får mig att älska att tappa andan lite mer varje gång som
du säger något som får lungorna att implodera och hjärtat att slå i otakt.

Jag längtar tillbaka till 12 timmars sömn, sen nätter och ännu
senare mornar, där man bara dröjer sig kvar i sängen.

Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen om mitt jobb.
Jag tycker om människorna, att umgås dubbelt så mycket
med min mamma, den avslappnade känslan och att ligga
dubbelvikt i skratt i fikarummet på grund av JL, hon är så fin.
Idag hittade hon figurer i alla tänger i olika stolekar, allt från pelikaner
till krokodiler. Sen försökte vi få ner en hylla, vi flickor, och de slutade med
att jag tyckte vi skulle spela in de och skicka till SVT i ett brev med beskrivningen;
"Fyra pårökta flickor försöker ta ner en hylla där skruvarna suttit där längre
än väggen, världens bästa! Försök att inte skratta, för de går inte!!"
Men någonstans tröttnar man på att vakna klockan 06:01 varje morgon och
tänka "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!!"  och när
väckaren ringer för femte gången, stiger man upp, kastar i sig yoghurt och
borstar tänderna innan man kliver in i bilen.
Sen är de lite svårt med att ha mamma som chef och inte höra skillnad på
om hon tjatar att du ska städa din lägenhet eller företagets, för hon
ser dig lika lite som en anställd som du ser henne som din chef.

Nej, nu längtar jag till fredag eftermiddag då mina tre veckor
är gjorda. Nu är de bara en vecka kvar tills vi ses igen, de känns som
en hel evighet sedan, fast de nog bara är två månader.
Ändå är de så nära. Som att känslan legat kvar i bröstkorgen
och att fingeravtrycken finns kvar på huden.
Och ärligt talat, jag har saknat dig quite terribly.

De känns som jag ofrivilligt ramlat in i en
dröm som jag hade som barn.

När jag får mail, blir jag alltid lika förväntansfull.
Som ett barn som ska öppna den största presenten.
Oftas känns de som att öppna paketet och hitta ännu en ljusstad som
min faster redan gett mig i tre år i rad, när jag hittar spam, inbjudningar
till facebook, "köp vår viagra!", eller kedjebrev.
Men ibland, är de som att öppa och hitta de där som man längtat
och tjatat efter i ett års tid, när jag hittar fina, söta och personliga mail.
Men inatt, 02:26, kom ett mail som jag längtat efter i 17 år, och aldrig
trodde jag skulle få uppleva de, de kändes hämtat från vilken sliskig hollywood film
som helst. Jag har läst de ungefär 1391 gånger nu, och jag kommer läsa de ännu fler.

Jag är förrvirad, orolig och lever på ruset.
Jag blockerar kontakter som kan störa och lever ständigt
i en dagdröm, i min egna dagdröm där oroligheter inte få besöka.
Besöktiden är slut för allt som kan förstöra.
Du skär, du skär som laser och jag har inget vettigt försvar.
Jag drömmer om dina läppar mot min hals och när du sover,
när du sover vågar jag säga allt jag annars inte vågar. Då vågar
jag viska och lova dig allt jag inte vet om jag kan hålla, och jag
avskyr brutna löften, babe. Jag skulle aldrig någonsin vilja göra så mot dig.
Då lovar jag dig tusenfallt, men jag skulle aldrig vilja göra så.
Brutna löften är de värsta som finns.

Men du ger mig allt jag bara längtat efter och jag vet att jag aldrig
kommer vara bra nog, och jag kommer aldrig kunna ge dig allt du förtjänar.
Du kanske inget vet, men jag vet och jag vet att jag alltid förstör.
Att jag alltid lovar att den här gången inte ska bli likadan, men jag
håller inga löften till mig själv.

Du har rätt, jag oroar mig för något som inte ens hänt, men
hur skulle jag inte när jag redan vet hur slutet är?

Jag vet ingenting, fråga inte mig, jag vet ingenting.

Igår somnade jag intill laptopen med Melissa Horn i
hörlurarna. In trasslad i lakan och tomrum.
Jag somnade med rädslan tryckt mot bröstet och
ett hjärta som slog i takt med armbandsuret.
Jag drömde om en bro, en sval vårnatt och hörde
en pojke i telefonen viska "Vi måste kanske de, för
att känna pulsen på varandra"

Jag har inget försvar. Jag har rivit alla murar.
Jag är inget att luta sig mot. Jag har inget beskydd.
Här är jag och jag lever laglöst, fritt och utan spelregler.
Jag är inte ens hälften så bra som du säger och jag är så
rädd för när du ska förstå de. Jag är rädd att förstöra något
som alltid varit så viktigt, så skört och så vackert.
Fråga inte, jag har inga svar. Jag kan inte försvara de här,
för jag vet inte vad jag håller på med, men jag vet att de gör mig lycklig.
Lyckligare än på väldigt länge. Jag har inget förvar, inget svar på tal för
jag vet inte vad jag håller på med. Det är tunn is och de är så dumdristigt,
men jag ler och tar ännu ett steg ut.

back to reality, babe.

Fredag var obeskrivbar.
Jag skurade rastkojor hela fredag, och var lagom irriterad
när jag äntligen kom ut därifrån.
Storasyster visste iaf hur hon skulle muntra upp mig och
spelade Simple Plan - Untitle. I love.
Sedan åkte vi till stan, käkade pizza, duschade och snygga till
oss, drog ut, drog på champingen och blev malplacerad hos
punkarna, drog till området, vimlade runt bland människor
och slog ibland ihop med någon man kände, hälsa, kramades,
"de va läääänge sen, hur är de?!", blev indragen på Kalli (helt underbar,
åh, jag förälskade mig i honom just där, just då) slutade på en gräsmatta med
JL och syster, skrattade så de bubblade i kroppen, sen Miss Li,
magiskt, oberskrivbart vacker. Hon var så fin. Åh. Jag stod på tå hela
tiden och de var pretty trångt, men de var så fint.
Jag önskar man kunde spara såna stunder och bara gå tillbaka dit ibland
när man behöver de. När man behöver andas en stund.
Sen vimlade och virrade vi runt lite till, hamnade i ett trångt tält med
teknomusik där alla hoppade och trängdes, vi försvann snabbt och
mötte lite folk, köpte godis och försvann. Hem till lägenheten och somnade
till ljudet av tv:n.

Lördag handlade mest om att chilla, shoppa
och dra fötterna hela dagen.
Sen drog vi till systers polare och snackade skit på trappan och chillade
i solen. Sen ner på stan och in på området.
Det var värdelös. Veronica Maggio var inte bra och man trängdes med typ
5000 pers mer än på Miss Li.
Sen passivrökte jag så mycket att jag nästan kräktes
och de va inge folk man kände alls. Suck.
Och syster och polare ville in och dricka öl men jag var ju med
så de gick inte. Det letade barnvakt och höll på att skänka bort
mig till en 14-åring som va lagom full. Vi drog hem tidigt
och jag såg pistvakt med mamma medans jag berättade om min helg.
Hon spelade spel på Facebook och lyssnade knappt.

Söndag blev de dansuppvisining och grillkväll
med många gamla bekanta. Mysigt och genuint.
Sen somnade jag sent i min säng och log lite.

- Vad vill du ha då?

Jag vet inte hur många gånger han frågat och jag
vet inte hur många gånger jag svarat "massa saker".
Ibland har jag svarat mer konkret, matriella saker eller
mer abstrakta saker som tid tex.

Men just nu, vill jag ha mig och honom på badstranden där jag
växte upp på sommaren som barn då mamma hade semester.
Där på bryggan i solnedgång när värmen äntligen har lagt sig.
Jag vill ha Thomas Ledin som spelar sin gitarr och sjunger
"En dag på stranden" och spelar sin gitarr som bara han kan.
Jag vill att Thomas ler sådär
så skrattet bara bubblar under huden på en.
Jag vill att solen lyser sådär som man drömmer om och ser i reklamer.
Jag vill att vi dricker sockerdricka och att de sveper förbi såpbubblor.
Och jag vill att han ska dra sina fingrar igenom mitt hår och viska.
Viska; "De ordnar sig." Jag vill att orden ska sjunka in.
Jag vill att han ska kyssa min hals och jag ska öppna ögonen.
Jag vill att han tar tag i min haka och vänder mitt ansikte mot honom, så
ömnt som bara han kan.
Jag vill att han ser mig i ögonen när han säger "Hjärtat, jag tycker så fruktansvärt
mycket om dig. Ingen gör mig så lycklig som du"
Jag vill att de skälver till inom mig som de alltid gör.

Nu ska jag cykla till NL. 1,5 mil i sommarsolens nedgång.
Jag är galen, förvvirad, brädfylld med sorg, men jag är så lycklig
på samma galna gång.

Jag jobbar och den här veckan är som en berodalhbana.
Inte har jag börjat sova och ändrats dynget fast de snart gått en och en halv vecka, nejnej.
Jag och storasyster bråkade fyra gånger idag. Det är spännande
att vi jobbar tillsammans. Sen hade vi en ny tjej med oss i veckan, och
hon är ju inte van våra raseriutbrott på varandra, så hon var väl i lite chock, stackarn.

Jag har lite stressad i mitt liv just nu.

Idag: Chill, ingenting.
Imorgon: Träna dans mitt i natten med sidekicken och Ros,
plus då sova innan och efter detta för att orka jobb.
Torsdag: Vara med NL. Han ville de. Han har tjatat om de.
Nu blir de av innan han försvinner till Övik i tre veckor för jobb.
Jag är nervös. Vi har inte umgåts ensamma, bara vi, sedan jag
var 12. Och då var jag kär. Fruktansvärt smärtfullt kär i min första
kärlek som stal hjärtat, hjärna och allt som gjorde mig till mig.
Nu är han i hjärtekross och jag också.  Vi ska väl bara kollektivdeppa.
Fredag: Drar till stan efter jobbet, för de är TRÄSTOCKS.
Blir att se MISS LI, yesyesyesyes. Sen däcka i systers lägenhet.
Lördag: Schoppppa, sen se VERONICA MAGGIO, kungyesyesyes.
Sen hem och SOVA!
Söndag: Dansuppvisning, hihi.

Nu sitter jag i pyjamas och lyssnar på gammal musik;
Uno Svenningsson och Amy Diamond.
Ska snart krypa ner med Linda Skugge's Men Mest Av Allt Vill Jag Hångla Med Nån
i min stora säng med finaste täcket och mysigaste kudden.
Först ska jag bara gå ut och känna gräset mellan tårna och dansa på ängarna
medans solen går ner mellan de stora husen på landet.
Imorgon ska jag jobba igen, men de har jag redan glömt. Hihi.

"Jag vaknade upp och tänkte på dig inatt när en varm katt kom
och ville ha uppmärksamhet"

Livet är en schlager.
En underbar schlager som man nynnar
glatt på när de regnar.

Helgen var fin. Sådär så man får gåshud, så fin.
Syster och jag åkte ner till Umeå på fredag.
Stressade, med en hastig hamburgare i magen, en sur
pappa bakom oss och en otålig sovande lillebror i baksättet
som skulle kastas av med tillhörande kompis i Vindeln på läger.
Vi körde fortare än man får med en släp men kom i tid till Vindeln med
tre minuter till godo.
Sen körde vi till Umeå, släpa vi upp sängen, bar upp alla andra grejjor,
parkerade släpen, åkte till Maxi, gick vilse på Maxi, handlade, kom hem och
skruva ihop sängen och kröp ihop i den och såg "Brudens bästa man", somnade
överlyckliga och tårögda. B ringde och frågade om vi skulle komma förbi men jag sa nej,
jag tänkte inte gå till Öst på stan i pyjamas.

På lördag vaknade vi och syster skruvade ihop bordet medans jag
lagade frukost som vi sedan åt i sängen.
När bordet var fixat, packade vi ihop och drog på stan.
Där blev de två byxor till syster och ett par till mig.
Lila och tajta, helt sick. Men de var så snygga att jag fick ont i halsen.
Så jag köpte den, fast jag inte skulle köpa nått. 200 kr kostade de. Mums.
Sen blev de att villa sig ur Umeå och till Skellefteå.
Vi dunkade musik och sprängde mammas högtalare i bilen, men de vare värt.
Där hade allt stängt, de sög, så vi drog draggen och hälsa på D och hans
nya tjej. Fika på de. Sen hem och tacos med båda familjerna.
Sen spelade jag och syster Sims 3 hela natten med chips och godis.
Och somnade till Den Oändliga Historien 2.

Idag kom jag hem och mamma gick bärsärk i huset med dammsugaren.
Vi städade sådär som vi bara gör en gång i seklet och mamma kastade allt.
Det var sjukt, så nu är jag väldigt trött av att hejdat mamma från att kasta
massor av nostalgi saker hela dagen.
Se åt vi världens finaste söndagsmiddag när lillebror kommit hem.

Nu borde jag sova för jag ska jobba om några timmar, men jag vill inte!
Jag bryr mig inte om att ja ska jobba.
Jag vill inte sova, även om mardrömmarna slutat jaga mig.

Mest vill jag att S ska ringa. Mest av allt i hela världen.

"- hihi
- söt 
- vad?
- du är söt? ska jag bokstavera åt tant?"
 
Åh, världens finaste pojke.

Jag är hemma med en hel sopsäck nya kläder.
Lycklig städar jag mitt rum, kastar i tvätten och stoppar
in i garderoben. Dansar runt samtidigt som jag prövar allt nytt.
Musik ljuder och in ramlar söta sms som ger diabetes och hjärtsnörp.
Nu letar jag nya fina bloggar som ger gåshud för att jag ska ha något
att syssla med.

Imorgon åker jag och bigsisss till Umeå och bär in sängen, soffan,
bordet och skåpet till lägenheten.
Sen ska hon med mig springa i affärer och de blir fint.

Jag längtar efter att måla egna tavlor och sätta upp.
Jag längtar efter att få min färgskrivare att funka.
Jag längtar efter en bokhylla att fylla med bara bra böcker.

"Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dig just nu"
Socker, diabetes och hål i tänderna.
Nu kommer jag aldrig somna.

"- Puss?
- Du tänker få mig att rodna ikväll va?
- Mm, sen ska du bara blunda och låta
mig kyssa dig?"

Och jag imploderar och rodnar samtidigt när han säger så.
Jag vet inte ens om de är fysiskt möjligt.

Imorgon är de vi-byter-kläder-dagen som jag och
mina systrar har med jämna mellanrum.
Min storasyster köper nya kläder, rensar sin garderob för att få plats med
dem, jag får de gamla och rensar för att få plats med dem,
jag ger mina gamla till min lillasyster, som då rensar ut sin gaberob
för att få plats och skänker dom gamla vidare.

Så där står jag och kastar kläder som ligger längst bak i
garberoben som jag inte haft sedan jag fyllde 13 men som jag
ändå haft kvar för "Tänk om...".
Och plötsligt står jag där med minnen upp i halsen.
Den randiga tröjan jag bara behålit för jag minns att du fick
mig att rodna, le och fnittra i den som jag aldrig gjort.
Jeansen jag behållit bara för att jag minns din varma hand på
mitt knä den där dagen då allt vände.
Jag kastar saker, för jag kan inte behålla dem för att de påminner om
nått som inte längre är. Ett avslutat kapitel.
Det svider i hjärtat med jag kastar.
Men då hittar jag den. Den stickade tröjan som är så fin att jag får gåshud.
Jag håller den i famnen och ser jag köpa den till dig, du ha den på världens
bästa nyårsafton, hur din mamma kryper den i tvätten, hur du blir ledsen, hur jag få
den, hur jag är världens lyckligaste, hur min moster krymper den, hur jag blir
ledsen och gråter med den tryckt mot kinden, hur jag hänger bort den.
Och där sitter jag och ser mig själv hänga tillbaka den igen.

Oron biter mig i själen.
Det gnager sakta på mina revben och
sprättar upp varje nerv.  Och tankarna åker karusell mellan
magen och hjärtat i ljusets hastighet.
Hjärnan är ur balans och jag bär den under armen
och hoppas att allt ska sluta snurra.
Men plösligt säger du så. Och då är allt glasklart.
I tre sekuder är allt så uppenbart och skärpen så
skämmande skarp och jag ser allt.
Sen passerar dom sekunderna och jag famlar i
mörkret samtidigt som jag blundar och slår dövörat till.
Och tänker på dina läppar mot min hals.
Och där stannar hjärtat helt i sin dans.

Jag har börjat jobba. Och det känns tungt.
Min kropp som vant sig vid 12 timmars sömn och mitt
huvud som vant sig vid att kliva upp mitt på dagen när
livet redan börjat, de känner sig snuvade på sin vecka på rehab
och går därför i strejk. Jag somnar framför en dator från de tidiga
7883224 f.Kr  där jag skriver in rapporter från papper kladdiga av
kaffe, svett och hydralolja. Där sover jag tills jag känner doften från
rabarber och vanilj te, då vaknar jag långsamt till liv och kryper dit.
Sen återgår jag till jobbet och att skriva siffror och räkna och allt jag ser
är siffror framför ögonen och jag räknar. Jag hatar att räkna.
Men sen får jag bära sängar, skratta, handla på lilla konsum där alla vet
vem man är och tanten i kassan frågar "Oj, blev de att jobba över?" och ser
så orolig ut som bara en mormor kan. Sen åker vi hem och äter söt ketchup
till köttbullarna.


Jag saknar mormor. Jag saknar att krypa upp i hennes famn och bara var 4 år.
Jag saknar hur hon säger "min lilla docka" och gungar sakta. Jag saknar hur
hon säger att jag blivit stor och ler. Hon är varm och trygg. Jag saknar hennes
stickade tröjor som känns på kinden och hur hennes hjärta slår intill.
Jag saknar henne sånna här dagar när man bara är trött, förrvirad, sliten och känner att
jag inte passar i min vuxenroll och arbetskläderna känns förstora.
Jag saknar hur hon skrattar. Jag hör de ibland om jag verkligen koncenterar mig
sen skär bilden av sängen på sjukhuset, skär sönder allt.

Vi åker bil i 120 km/h rakt fram i storasysters
egna bil. Dunkar nostalgimusik och pratar framtidsproblem.
"Hold me now, I'm six feet from the edge and I'm thinking
that maybe six feet ain't so far down"
Jag blir plötsligt 12 och min storasyster 14. Vi ligger på rygg
i rummet om som vi alltid längtar och väntat på att få ärva som
äntligen blivit hennes. Väggarna är mörkblå och alla fönster täckta med
gardiner. Utanför smeker en sommarvind den franska balkongen och vi
lyssnar i den enorma stereon som  egentligen inte är vår.
Vi lyssnar och ur våra unga hjärtan pulserar
olycklig kärlek och dumma pojkar. Ur våra unga, spruckna hjärtan.


Vi sitter i en lägenhet som i en fyramanna soffa och äter pizza.
Vi är sju stycken och tvn är på 14 tum. Vi ser en tjejfilm.
Vi har en flyttlåda som vardagsrumsbord och de finns en madrass på
golvet. Det är de ända möblerna som finns, men de är en fin lägenhet.
Min lillasysters lägenhet. Den är så väldigt fin.
Och de är mysigt. De är äkta och jag saknar ingenting annat.
Jag kryper närmare min storasyster och tänker att de här är livet.
Vi skrattar, skämtar och är sarkatiska. Vi pratar och komenterar. Jag är lycklig.

Sommaren är så fruktansvärt underbar att de nästan gör ont.

Jag har kommit hem till mitt kalla och stora rum
hemma i tryggheten där allt är bomull och kindpussar.
Jag kom hem tidigt och fick skjus av världens bästa storasyster
som bevittnat en kille spy ner hela parkeringen medans jag just
lämnar vagn 29 med män i kavaj som stinker svett, ciggaretrök och öl,
men mammor med skrikande barn och storasystrar som bara svär,
medans jag lämnar dem bakom mig.
Och hon möter mig där på perongen och kastar armarna
om mig och jag känner hur jag bara slappna av och
suckar lätt där i hennes famn.
Jag har längtat så fruktansvärt och de är som hjärtat haft syrebrist
fram tills hon håller om mig. Hela vägen hem pratar vi som alltid förr.

Jag rensade mitt rum när familjen fortfarande sov.
Rensar ut allt som nu är historia och gömmer de i den där lådan
där jag gömmer minnen jag inte riktigt vill minnas, men ändå inte kasta,
för de är så fruktansvärt smärtfullt vackra.
Jag klistar upp stjänor i taket och pappersbitar med vackra ord.
Jag klitrar upp fotografier och önskar att min färgskrivare ska vakna till liv.

Nu sitter jag och äter frukost, som en frukost ska vara.
Te, ägg, bacon och morgontrötta ansikten fast de är mitt
närmare eftermiddag än morgon.
Jag ser mina familj bråkas, retas och dra interna skämt
och de är vardagasromantik i sin renaste form.
Jag berättar om "the break up" och sparar in minnet av mamma
när hon säger "Varför sa du inget?! Då hade jag hämtat hem dig direkt"

Nu ska vi till storasyster och skåda hennes nya place.
Sen till lillasyster och se hennes nya lägenhet och svensson dröm
med fästman, katt och en rutten röd fiat.
Men jag önskar henne ändå all lycka, fast hon sprungit före oss
i livet. Och jag önskar hon får allt hon förtjänar och lite mer.

- Vet du vad?

- Nä, vad?

- Jag längtar efter dig

Och där blir mina sömlösa timmar, plösligt de mest
värdefulla timmarna i livet.