Jag måste leta reda på min kamera
från stenåldern, åhåja.

Idag har jag grillat med gamla vänner som man
nästan glömt, käkat middag plus friterad banan och glass
med min första och andra familj, spelat rockband och lagt
i säng barn, käkat chips, popcorn och skärtorsdagskaka till
körslaget och letat en hund i skogen.
En totalt lyckad dag alltså.
Jag har dock varit hög på ipren hela dagen, eftersom
jag inte riktigt hämtat mig från utflykten till the big city
och kidnappningen av pojkar. Men det var bra.
Mycket Pocahontas, Törnrosa, choklad, godis, skratt
till tårar, vilse i världen, trafikförselser och djupa samtal
i baksättet, så det var lätt värt de.

Och eftersom jag bara ätit konstant, ska jag nog inte äta mer
på en lång lång lång stund.
Ska mest ta mitt ryggont  och krypa i säng.

Som de ser ut nu, kommer storasyster klippa mitt
hår som hon själv vill att jag ska ha de, och jag är astaggad.

Jag är väldigt sugen på att ge
bloggen en remake i tidig julklapp.
Nästan lika sugen som jag är på att
klippa och färga mitt hår.
Kanske de blir lugg. Är lite taggad.

Men inte nu. Nu ska jag ut i natten
och kidnapp folk i en annan kommun.

Hemma i North Sea.
Landade just från en kväll med storasyster, lillasyster
och en gemensam vän och rockband, min sångröst
i högtalarna och godis.
Ligger nu och slö ser på tv med mamma i soffan,
ljusen är tända, katten ligger intill och andas tyst
och det är en helt vanlig torsdagskväll på landet.

Livet tar ett par osäkra steg framåt, och det känns
att marken under oss skakar, men jag håller mig kvar.
Håller mig fast, ett krampaktigt tag i allt som finns nära hjärtat.

Jag drömmer om att sparka höstlöv, baka kladdkaka,
dricka kaffe vid hamnen, att spela gitarr i gräset, se stjärnhimlen
från taket, dricka te på balkongen om natten, gammal musik,
handskrivna brev, att ta tåget utan att tänka först, dagböcker,
dans på gator och över torg en tidig lördagmorgon efter att aldrig
gått till sängs, känna sockerdricksbubblor, fotoautomater, handla
på marknader, loppisar, secondhand, att ramla in i hallen klockan
tre om natten, analog kamera, ljus, vackra middagar, hans röst som
viskar i mitt öra, picknickar, grillkvällar, radiomusik, pannkakor med
sirap och handritade hjärtan av små, små händer.

Vaken. Har skarpat ihop till ett litet
antal timmars sömn.
Idag ska jag vara effektiv.
Överväger dock tanken på att åka hem redan idag,
men jag vet inte.
Jag skulle behöva komma hem och andas en stund.
Och storasyster vill verkligen att jag ska komma hem,
och jag behöver henne.
För saknaden som värker i bröstet, är nästan lite mer än jag rår på.

Det har varit några dagar ovanför molnen.

Dagar fyllda med vardagliga äventyr, mamma som
bryter sig in och vi skruvar ihop bord, vilsen på willys,
världens vackraste middagar med några av världens finaste
människor, film, tårar, överdrivet mycket skratt, sekunder när
man tappar andan, kaffe på mcdonlads, skriksjungande i bilen,
segdagar framför tv:n, bilåkande runt världen, äventyr på ikea,
födelsedagspresenter, skrynkliga lakan, ljus,
viskande ord om natten, varm hand i min och så mycket mer.

Nu är jag nere på jorden igen.
Och nu när stjärnguldstoftet och magin lämnat lägenheten
finns bara tomheten och en oändlig hög disk kvar, för
att hålla mig sällskap.
Hans lukt är de han lämnat kvar. Överallt.
Och de känns som jag aldrig mer vill tvätta någoting.
Jag grät, fast jag bestämt mig för att inte göra de.
Tårarna föll ner för kinderna fast jag ville vara stark.
Jag hör honom fortfarande viska i mitt öra.
Han fattas mig. Han fattas mig så de värker i bröstet och
det exploderar i hjärteroten.

Nu vill jag lyssna på Niklas Strömstedt, röka cigg
och ligga på rygg på taket.
Men jag röker inte, och har inget tak att ligga på, så
det blir bara att lyssna på Strömstedt och dricka
cola på balkongen i natten.

Nu, lov. Äntligen.
Igår sprang jag omkring på stan och åt en hamburgare
i farten med en ny vän och gick vilse i stressen.
Lyckades köpa fina vantar och ett fördyrt armband.
Jag lånde ut 200 kr till E och träffade han i kassan som
jag känner, men som inte känner mig.
Jag vet vad han heter och vem han är, men han vet inte ens
att jag existerar.
Det är intressant att känna folk som inte känner dig.

Idag satt jag i ett litet klassrum i S103 och skrev ett avgörande prov
för mitt betyg i matte, medans snön föll ner i flingor stora som vantar.
Snö som inte fastnar, utan smällter innan de nuddar marken,
den bästa sorten alltså.

Nu har jag röjjt upp i hela lägenheten i en fart som kan liknas
med höstvind som bara drar förbi och river ner allt som
den råkar röra vid.
Duschat har jag också, och nu sitter jag bara här nervös.
Pirrig och känner mig inte en dag äldre än 12.
Jag ska laga mat och han kommer snart.

Där är konstigt att allt känns som en dröm, att jag snart ska
vakna upp och de är onsdag. Med stress i kroppen och
ångesten över matten hängande över mig.
Det känns inte som lovet tar sitt första andetag och
att han är mindre mil bort än på flera dagar.
Men det är ingen dröm, och även om de var de, tänker jag inte vakna.

Påvägen hem ringde min telefon. Det är NL.
"vänd dig om!" säger han och lägger på.
Mycket riktigt, där, några meter bakom mig går han.
Vi hade bestämt att vi skulle ses idag, för de var länge sedan
vi hängde ihop, käkade glass och slö såg tv, han och jag.
Så, vi bestämmer att han handlar, och jag röjjer upp
lägenheten, och när han ringer på dörren diskar jag precis de sista.

Vi bakar pizza, äter vitlöksbröd och glass.
Vi skrattar, småbråkar och ser tv.

Han kommer snart. Om 2873 minuter.
Det pirrar nu. Det är liksom så nära att man
nästan känner de om man sträcker ut handen.
Åh, vad jag saknar honom.

Jag är snorig, de kliar i munnen och öronen gör ont.
Känns som vi är påväg mot en bihåleinflammation eller
öroninflammation. Och jag har inte tid med något av de.

Jag springer omkring i mitt hamsterhjul
och landar i min deponi till lägenhet.

Först skola tills jag kräks, sen kamrastödjarmöte,
blir en kvart sen ifrån de, blir en kvart sen till utvecklingssamtalet,
hemma typ halv sex, äta, springa till bussen, en kvart sen till dansen,
få lite gjort på dansen, ta en omväg hem och gå vilse i världen,
komma hem och inse att jag måste plugga matte. Suck.

Han kommer snart.
På fredag då min världenslösa vecka av ständig
plugg, stress och ångest är över, kommer han.
Jag har inte ens hunnit vänja mig vid att sova ensam,
och jag längtar. Jag längtar efter honom. Att få luta mot honom
och glömma allt annat.

Har franska nu och jag blir väldigt avundsjuk
på min sidekick som funderar på att åka till frankrike
och plugga inom en snar framtid.
Förövrigt är jag sugen på brieost nu. Sjukt sugen.

Igår hade vi världens finaste kväll med fantastiska C
och jag med kebab, cola, godis, vin och chips.
Pratade kärlek och plugga naturkunskap.

Och själv ramlar jag runt i ingenting där engergidryck och glass
blir middag och kolsyratvatten blir en drog.
Dricker te och sover bort livet tills han kommer hit igen.
Jag drömmer om långa promenader, stannauppelängesamtal och
får komochkramamig-sms som gör att världens stannar upp.

Jag längtar till fredag.
Nu taggar vi lovet.

Lång promenad, vacker himlen, världens bästa hund,
trumslag till hjärtslag, framtidsplaner och lösdrivande tankar.
Hem och varm säng, mysig kanin.
Sitta upp och vänta på föräldrar som kommer hem
från fest, lyckliga. Underbart.

Om han nu bara kunde ringa.

När jag hör min lillebrors målbrottsröst inser
jag hur tiden rinner oss mellan fingarna.
Men när jag ser mamma be katt stänga kranen
efter hon druckit eller visar inköpslistan för den andra
katten, och frågar om han vill lägga till något, så
kommer jag ihåg att även om tiden passerar med varje andetag,
så påverkas vissa saker aldrig.

Jag har hunnit med en dansträning, och väntar
nu mest på att resten av familjen ska komma
hem från att ha handlat för att vi ska börja
med middag innan mina föräldrar försivnner
på födelsedagskalas. Då ska jag passa på att
gå en sväng med bebis och göra läxor, tills de kommer
hem och vi har en myskväll med godis, chips och läsk.

Nu ska jag leta reda på kameran.

Igår svepte jag förbi likt vinden på
en moppe, genom den sena oktoberkvällen.
Vi körde fort och just då, kändes vi odödliga,
men mer levande än på en stund.
Polisen var ute, så vi körde bakgränder och skogsvägar
och träffade människor jag aldrig mött.
Vi kramade kattungar och jag fick hålla i "ankan" som
hon kallas för hon låter så roligt, och de va nästan så
jag tog med henne hem. Men bara nästan.
Sedan somnade vi till "big mama's house" innan jag fick skjus hem.

Idag, har jag känt mig som en mangafigur i
en serie där nalle björnar hugger huvudet av dig
med polkagrisar, hundar är bartender och
där man tar rymdfärjan till sitt 7-16 jobb.
Så jag har sprungit runt så som man gör i manga,
där man håller ut armarna som man flyger och skrikit
"åminåminjååååå" men min bästa mangaröst.

Nu sitter jag i soffan hemma i inlandet
och löser tjejproblem.
Nu ska jag leta reda på glassen och
se brittiska serier med mamma.

Kvällen i lycksele fylldes av världens
bästa choklad, bra chips, alkoholfri cider och pingviner.
Vi skrattade, pratade och var bara oss själva.
Imorse vaknade jag 07.20 och åt de bästa
frukosten på länge med te och ostmackor.

Sen kom jag försent till första lektionen
med tjugo minuter och dagen passerade sakta.
Och tanten i cafeterian frågade idag
med ett leende "Ni är beroende av jordnötshjärtan va?"
och vi skrattade.

Nu har jag druckit energidryck, ätit choklad,
dansat runt i min stökiga lägenhet och lyssnat
på Anna Ternheim - My Heart Still Beats For You
och Markus Krunegård's senaste.

Så nu fattas de bara att E hämtar upp mig, så är jag påväg bort
till hennes del av världen.
Där blir de att åka moppe och krama kattungar.
Ska lyckas att inte ta med en hem. Men jag skulle vilja.
Men min bebis blir så ledsen om de finns en katt, när han sedan flyttar in.

Hemma från min dag med Shakespeare.
Nu ska jag andas lite, innan jag packar ihop,
kastar i mig mat och fly till Lycksele.

Mm, ska träffa TH. Det känns skrämande att
erkänna att jag inte tror att vi setts på snart ett år.
Vi ska se film, äta massa godis och ta igen tid.
För även om vi inte ses så ofta, är allt ändå precis
som vanligt när vi ses. Som man bara pausat
sen vi sist sågs och någon äntligen trycker på play igen.
Sen ska jag äntligen hålla mitt löfte och se hennes lägenhet.

Det blir skönt att få komma bort lite.
Bara lämna ensamheten, långa nätter,
kaoset och längtan som skriker inuti väggarna.
Nätterna är aldrig så långa, som när han saknas.

Min mage dödar mig.
Det ända jag lyckats äta idag är tre bitar
morötter, fem makaroner och glass.
Och jag håller mig upp på alvedon.
Imorse höll jag på att ringa mamma, gråta lite
och be henne komma. Så blev de inte, och
de var nog lika bra eftersom hon ändå bara sagt
att jag fick skylla mig själv somn flyttade 17 mil bort.

Livet är inte rättvist.

Jag saknar honom. Verkligen saknar.
Han är världens finaste, fast han inte inser de.

Efter få timmars sömn,
har jag fått halva skolan att ifrågasätta
hurvida C och jag är förståndshandikappad eller inte.
Antigen skrattar jag tills jag inte får luft åt saker som "ska vi lämna böckerna
i skåpet nu eller?"
eller gråter över ingenting.

Jag är rastlös. Fruktansvärt rastlös.
Skulle vilja springa ett och ett halv varv runt
världen och "end up" i din lägenhet, i din famn.
Åh, typiskt.

Klockan är läggdags för längesedan,
men jag pluggar trafikant och ser dåligt på tv.
Lär bli att se mysfilm tills jag däckar på soffan,
det är så svårt att krypa ner i sängen när den
ekar så tomt och de saknas någon att krypa intill.

Faktiskt lyckats äta dagens vettiga måltid (nog för att chips, choklad
och trocadero inte va så illa men kanske inte nyttigast)
bestående av korv och rotmos! Jag älskar rotmos.
Vet inte om de är för att jag aldrig blivit i tvingad eller ätit
de som barn, för de verkar vara då alla andra
utvecklats sin avsky för rotmos.

Jag planerar julafton. Det här ska bli en riktigt
bra julafton, en när man gör de till vad det är.
Jag vet att jag alltid säger så, men i år ska de verkligen hända.
Jag planerar julklappar och att få med mamma på nytt pynt.
Det vore bra om de kunde få bli bra en gång.
Men jag kommer inte ifrån att tycka att julafton är
bäst när vi precis kommit hem och sjunkit
ihop i soffan allihopa, och allt liksom bara lägger sig.

Lyssnar på Kings of Leon - Closer. Vackra grejjer.

Det är som en vind. Som ett sockerus.
Som andetagen innan en kyss.
Som sekunderna innan man landar i vattnet när man dyker.
Precis så är de när han dyker upp, kommer in igenom
dörren en vanlig fredagkväll och när han sätter sig
i soffan och ser på idol med mig, som om han alltid
brukade göra så varje fredag,
precis så fort passerar tiden, dom perfekta sekunder, minuterna
och timmarna tills han står i dörren och säger att han måste gå.

I helgen sa vi dom svåra orden. Dom tre svåra orden.
Och jag har berättat för alla utom för mina föräldrar och bror nu.
Det måste ske till helgen. Det måste de.

Och när han tar mig i handen och ber mig att följa med,
skriker hela kroppen ja. Men mitt förstånd säger ett bryskt nej.

Jag blir så tom när han går. Det gör så ont när han går.
Det liksom hugger till i mig och de känns som allt jag är
försvinner med honom.
Nu tröstäter jag chips (min frukost) och försöker fylla upp de tomrummet.
När jag sett LA INK ska jag gå och handla. Jag borde plugga trafikant, men jag måste
göra någonting, måste röra på mig. Jag blir galen annars.

Jag blir galen när du går..

Städar, pysslar, städar, stökar undan..
Är nervös. Pirrar i hela kroppen.
Han kommer idag. IDAG. Om några timmar, åh.
Åh, snart. Åh. Ja. IIIIIHIIIHII.

Staden blir som vackrast när skymningen
faller och man är hög på sockerruset.
Jag andas avgaser och ser minnen skrivna på lyckstolpar.
Hör röster och saknar hjärtslag.
Jag var 3 kr ifrån mest av allt ville ha,
så jag gick hem. Jag var alltid den som ville gå hem.
Så jag popa popcorn i sängen och hoppar runt, tills
jag faller medvetslös ner och drömmer om dig. Om dig.

Jag lever inget vinnarliv just nu.


Jag knäpper kappan fel och inser när jag kommer ut att
några idioter roat sig med att vända mitt styre upp och ner.
"- Du, vad ska vi göra den här onsdagnatten?
- Jag vet! Vi vänder på styret till den här cykeln!!
- Ja, asbra! Du är ju ett geni!"
Seriöst? Har folk inget liv? Vad är de för fel på att
spela monopol, sticka, göra graffiti eller åka runt med
mopen i rondeller tills man kräks? Allvarligt. Suck.

Efter de så gick ju resten av dagen bara dåligt.
Bland annat när satt jag i F-sofforna i tjugo minuter och
hade nio gånger någon som tjatade om att
ta ner fötterna från bordet. Usch.
Nä, tacka vet jag S-huset, där bryr sig ingen.

När jag kom hem, irriterad över att en gubbe blivit skit
sur på mig för jag cyklade på fel sida (med min underbara cykel
som tjuter och har ett felvänt styre), så kommer jag hem och
faller ner i sängen. Precis då börjar min grannar borra och hamra.
Jag undrar om dom sätter upp en spegelvägg eller mosaikbitar,
eller något på väggen, varför de har borrat och hamrat sedan
jag flyttade in? Jag är väldigt nyfiken och irriterad.
En vacker dag kommer jag gå över dig och skälla på dom,
och passa på att titta mig omkring.

Jag är trött och less.
Jag hinner inte allt. Jag hinner inte andas.
Dygnet har för få timmar.

Måste göra matte. Måste sova. Måste så mycket.

Han kommer snart. Jag är nervös.
Snart är han här. IIIIIIIIH. Åh, de pirrar nu.

Jag blev nästan påkörd i en tvärkurva när
jag dagdrömde om secondhand butiker, julklappar,
honom, handskrivna brev och barn.

Jag stannade nästan idag, och sprang ikapp en kille
och gav honom en käftsmäll när han kommenterade
när jag cyklade förbi, på min eländiga, dumma cykel som
aldrig kan sluta tjuta och irritera mig, påväg hem från skolan.
Jag var inte på humör. Jag stannade. Räknade till tio, andades.

Jag dricker oboy och saknar honom.
Att han ligger här hos mig. Intill mig.

Jag borde räkna matte nu. Usch. Vill inte.

Idag är en konstig dag. Riktigt konstig.
Väckren ringde 07.00, men jag tänkte "nej, jag skiter i de
här. Idag försover jag mig. Ja, de gör jag." Men när klockan
var 07.11, lyckdes den gömda mamma inom mig som jag
oftast ignorera få luft från någonstans för att säga "Du, allvarligt, skärp
dig. Nu kliver du upp. Seså. NU!" Och jag masade mig upp.

Väl på skolan ramlade jag runt i mina egna drömmar
och blev av med samhällkunskapen.
Sen skrev jag IG på e geografi prov, blev sur och ledsen,
deppade med C och APe för att bli på sprungen av B,
hjälpte honom att hitta han dom kallar "judepojken" och
sen lyckades jag komma hem för att bara domna bort.

Mitt kort som jag spärrat kom fram häromdagen *tummen upp*.
Måste jag ändå vänta en evighet på ett nytt.
Jag suger på att leta. Det är så.

Och jag har lyssnat på Tokio Hotel - Monsoon non-stop
i flera timmar nu. Jag vet inte varför. Men just idag, är den så sjukt bra.

Nu ska jag hämta andan som han just tog ur mig
och sedan cykla på danträning.

Det är inlandet är klätt i snö, när
jag kliver upp för gryningen och tar bussen,
tillbaka till kulturhuvudstaden.
Jag tycker inte om att de blivit vinter och kallt,
jag längtar redan efter sommaren.
Men de är lite mysigt just då.

Dock här i kulturhuvudstaden håller
sig hösten kvar och alla mina varma mysiga kläder
gjorde att jag kände mig som en isbjörn i afrika.
Jag handlade, sprang på min kusin och sen
hem för att halvsova lite.

Sen kom C och vi festade med våfflor
och alla uppblåsta ballonger som låg gömda i mina skåp.
Vi gjorde tappra försök att plugga, men diskutera
våra liv, sparka ballonger och lyssna på musik
var helt klart roligare.
Men lite spanska blev de och faktiskt till att tvätta.
Sen gick vi hem och asgarvade åt kor och vår mentor,
sen båda i en bladning.
När vår rektor joggade förbi pratade vi om det manliga könsorganet
och att uriner, den bekväma kopplingen med dessa.
När en karavan av folk gick förbi stod vi och
pekade på ingening och skrattade eller stod dubbelvikta
och kunde inte andas samtidigt som vi kved "sluta, snälla. Sluta,
de är inte roligt, sluta nu"
Vi har så roligt tillsammans, C och jag.

Nu kommer han snart, snart.
Det känns så nära nu. Det är så nära nu.

Jag vaknar tidigt, jag går ut i morgonen när frosten
fortfarande ligger kvar med kameran i handen.
Ser morgonljuset dansa igen och en fågel flyger förbi
så tätt intill att jag snuddar vid dens kalla vingar.
Under mig hör jag frusna steg mot min lillebrors slitna foppatofflor.
Jag myser och längtar efter dig.
Jag undrar om du sover, och de är nästan som jag
hör dig andas.
Jag väcker kaninen ur sin djupa sömn i solen och
drar honom intill mig, för att känna de lilla hjärtat slå mot mitt.


Det gör ont i mig. Det gör så ont i mig.
Det hjälper lite att luta mot storasyster.
Det hjälper lite T's syster i soffan, mysa och ser på körslaget.
Prata om livet med T medans storasyster sover.
Men mest vill jag höra de där som alltid lugnar.
Den där rösten som säger mitt namn så allt bara stannar och rinner av.
Den där famnen där allt annat bleknar.

Och du är himlen för mig varje dag

Nu har man tjockat popcorn
och vilat sin stackars axel som nästan
gick ut led idag på dansträningen, härligt härligt.

Jag skulle vilja sitta i en taklägenhet eller vindsvåning,
i ett fönster med hela staden nedanför mig.
Jag skulle vilja se den framför mig, stadens ljus
i natten och känner lukten av rök med en kopp kaffe i handen.
Jag skulle vilja spela någon bra och vacker
skiva i steron som får ögonen att tåras.
Höra en katt jama för att sedan se den komma krypande in genom
fönsteret från taket. Känna den stryka sig mot mig och ta
den i knäet och viska "Tror du han saknar oss också? Som vi
saknar honom, så de värker i bröstet?"

03.12 somnade jag medans gryningsljuset
dansade i mitt stökiga flickrum.
Vi hade pratat länge om saker man inte pratar
om och jag fick höra ord vi aldrig sagt.

11.21 väckte min stress mig och påminde om allt
som ska göras. Men ändå har jag inte gjort
ens hälften, och de känns som jag kommer sopa
de mesta under mattan i ett försök att bara andas.

Jag vill bara ha honom här.
Kunna dra honom nära mig.
Höra honom viska,

Hemma i North Sea.
Lillebror har fått pupillutvidgande av ögonläkaren idag,
och är ljusskydd på riktigt, så vi famlar omkring i ett mörker.
Det är lika stökigt, rörigt, omkastat och hemtrevligt, som vanligt.

Idag var en av dom sämsta dagarna.
Men när jag kom hem fanns ett stort kuvert i
min brevlåda, märkt "Högskolan Dalarna".
I detta stora kuvert fanns en liten, liten gul lapp.
På den stod de finaste ord jag den här veckan.
Jag tappade balansen liten, fumlade och mumlade.

Nu har jag fått se skolfotot också.
Jag ser ful ut, som vanligt på skolkortet.
Och på enskilda korten ser jag bara drogad ut, lovley.
Härligt sätt att minnas sin tid i tvåan. Aja, lär väl bränna
dem när jag fyller 40 iaf.

Jag har framtidsångest igen, ska jag erkänna.
Jag smittas av att alla pratar om att flytta utomlands,
fly till Göteborg, rädda för att fastna, byta lägenhet
och renoverar sina rum. Så, jag kollar på universitet,
volontärs organisationer, jobb och bostads möjligheter.
Allt går bara runt i huvudet på mig och helst vill jag svälja en näve
"fina lilla Krumelur, jag vill aldrig bliva stur"-piller tillsammans
med någon äckligt sliskig läsk som jag inte klarar av att dricka längre.
Tur att  Elin Grelsson skriver så bra om de, så de dämpar de mesta.

Nu ska jag fortsätta se dåliga gamla engelska serier och
vänta på att mamma ska bli klar med maten.

Bang bang, I shot you down
Bang bang, you hit the ground
Bang bang, that awful sound.

Så känns de vet du vad. 

Ingentig blir som jag vill idag.
Ingenting blir bra. 

När jag vaknade imorse ur en mystisk
dröm om att vakna upp bredvid honom,
bråka med pojkar och plugga med C fyra på morgonen,
som slutade i raseriutbrott, fick jag
övertyga mig själv i en kvart att kliva upp.
Nu önskar jag lite att jag struntat i de.

Nu skulle gärna ett tåg få köra över mig. Rakt över. Splatt.
Eller så kan han få komma och hålla mig i handen. 
Det skulle sitta fint nu, ifall du undra.