Det är som en vind. Som ett sockerus.
Som andetagen innan en kyss.
Som sekunderna innan man landar i vattnet när man dyker.
Precis så är de när han dyker upp, kommer in igenom
dörren en vanlig fredagkväll och när han sätter sig
i soffan och ser på idol med mig, som om han alltid
brukade göra så varje fredag,
precis så fort passerar tiden, dom perfekta sekunder, minuterna
och timmarna tills han står i dörren och säger att han måste gå.

I helgen sa vi dom svåra orden. Dom tre svåra orden.
Och jag har berättat för alla utom för mina föräldrar och bror nu.
Det måste ske till helgen. Det måste de.

Och när han tar mig i handen och ber mig att följa med,
skriker hela kroppen ja. Men mitt förstånd säger ett bryskt nej.

Jag blir så tom när han går. Det gör så ont när han går.
Det liksom hugger till i mig och de känns som allt jag är
försvinner med honom.
Nu tröstäter jag chips (min frukost) och försöker fylla upp de tomrummet.
När jag sett LA INK ska jag gå och handla. Jag borde plugga trafikant, men jag måste
göra någonting, måste röra på mig. Jag blir galen annars.

Jag blir galen när du går..