På lördagkväll äter vi tacos, spelar rockband, sjunger högt,
skrattar mycket, dansar på tomma dansgolv, snurrar runt,
trängts och dissat grabbar som inte vet vad som är tak och golv.

På söndag håller jag kollektal och kramas barn jag sällan ser längre.
Sedan pratar jag framtiden i timmar och slänger i mig en portion spagetti
och köttfärssås i farten. Sedan åker jag bil väldigt fort och blir bjuden på en
räckmacka och en Dr.Pepper innan jag försvinner med bussen.
När jag landar i The Big City har jag lämnat Ilona i North Sea med tanke på min
resa till I Huvudet På Karoline's stad. Jag saknar och känner mig
lite halv utan henne så jag struntar i att diska och läggger mig tidigt.

Idag är det måndag. Jag är fortfarande lite hög på livet.
Ikväll ska jag diska, försöka få lite skolarbete gjort, äta gott
och spela hög musik. Det är vår, det springer i benen, skrattat
gömmer sig bakom ögonen och den stressigaste månaden någonsin
är på gång.

We're going out, we're going dance through the night.

Min perfekta dag fick en liten törn, när mamma bestämde
att vi skulle köpa skor. Jag är inte så förtjust i att köpa skor.
(Därför nöter jag ut dem tills de inte finns något kvar.)

Tänk er bilen av mig, en försäljare och oändliga högar
av löparskor. Jag är irriterad, kastar skor hit och dit,
och han sliter sitt hår. Mamma skakar på huvudet.
Det slutar med att vi båda är en centimeter från tårar när
jag säger "okej då" och vi betalar. Han stämplar ut efter de.

Inte heller hade de min storlek när jag tänkte tröstköpa converse.

Men nu har jag tryckt i mig kinamat och sjunkit ner i soffan
med mamma och Ilona och livet känns på topp igen.
Jag sparar på bra bilder och drömmer om att fylla en vägg med dem.
Imorgon ska jag skriva fina brev tror jag.
Borde egentligen sova, morgonen börjar tidigt imorgon. Spännande.

Idag är en bra dag. Idag är luften blå.
Idag går man rak i ryggen med solen i ansiktet.
Man faller i leran, men det gör ingenting.
En dag med bra mat till lunch. Man köper
choklad för att fira. Man vaknar tidigt
och ligger kvar lite längre än man borde. Idag är man
sugen på fetaost och kolsyrat vatten. Man kan ärligt
svara "Asbra. Helt perfekt faktiskt" på frågan om de
är bra idag. Vattnen rinner in i hålen i  skorna och man
får blöta fötter, men de spelar igen roll. Man springer för att
hinna med en tidigare buss hem.
Det spritter och springer i kroppen.

Jag är taggad. Livet, bring it on.

En äldre man sitter bredvid mig. Hans vita hår är ordentligt
kammat och han håller hårt i den slitna käppen.
Han sitter insjuken i den blåa sjukhustolen.
När han son går för att flytta bilen, ser han vilset efter honom.
Han ser helt tappad ut, och om jag vågade, skulle jag ta hans hand
så han inte skulle känna sig så ensam.
När jag tänker de, lutar han sig mot mig och
säger att de är revbenet, troligen brutet men han hoppas på
en spricka. Det är ju lättare att ordna en spricka, men det gör
ju fruktansvärt ont i alla fall. Så fruktansvärt ont. Han pressar
fram ett leende.
Mamma sa senare att de var chocken, men jag tror de vilade en
stor styrka bakom de där trötta ögonen.
En stryka jag en dag skulle vilja uppnå.

Klockan 06.08 står mamma utanför min dörr.
Hon har med sig presenter och en värkande hals.
Vi lägger oss i min säng och hon berättar om sina äventyr.
Om sjukhuset, medicinen, om Caroline, maten och dygnsrytmen
som är ur spel. Sedan dammsuger hon min lägenhet och jag undrar
vad mina grannar ska säga när jag stör dem klockan 07.03.

Det har ramlat in ett mail hos mig. Det gör de vid sällsynta tillfällen.
Såna där fina mail. Som ger rosiga kinder, skänker ett leende och
gör det lättare att andas.

Besökte en läkare idag angående min trasiga fot.
Det är troligen hälseneinflammation.
När jag har rett ut vilken vårdcentral som egentligen har
ansvaret för mig, ska jag se till att få mig en tid.

Det planeras storslagenheter och framtiden.
Jag är taggad. Jag längtar till helgen.

Franska redovisningen är klar.
Fattas bara powerpointen.

Jag har varit storasyster idag och nu taggar
vi nästa helg. Storslagna planer.

Nu tar jag bebis med mig och vi beger oss tillbaka
till The Big City med fisksoppa i magen och längtan
efter att mamma ska komma hem från utlandet.

Morgonen började med att hela familjen pratade
med mamma på skype med webbcame.
Mamma är i Chile och hurvida hon kommer hem därifrån
råder det tvivel om. Jag hoppas de. Jag saknar mamma.

Sedan åkte vi förbi och firade min moster som fyller 50 idag.
Det blev tårta och åldersnoja, när en av mina yngast
kusiner svarade i sin mobiltelefon. Jag såg bara framför mig
hur jag höll i henne för första gången när hon var helt nyfödd.

Sedan hem och leka med Ilona i snön tills storasyster kom.

Nu är jag hemma med nackelack på fingrarna, födelsedagspresenter
och ett eget gjort makrame armband.
Vi har även hunnit med pizza och vårens första mjukglass.
Helt perfekt eftermiddag, kort sagt.

Nu har Ilona krypit ner intill mig, och jag tror det betyder
att det är dags att gå mot sängen.
Har ju en franska redovisning att skriva imorgon.
L'addition, s'il vous plait.

Grattis på födelsedagen bebis!
Tänk att de redan gått 365 dagar sedan kom du till världen.
Och även om vi har våra duster, så älskar jag dig.
Jag älskar dig.

Tänk er de här med Jamie Cullum i bakgrunden.
Jag älskar våren.

Jag fyller dagarna med att se Lejonkungen med C och NL,
äta laxbugare med E, dricka konstiga smooties till efterätt,
planera framtiden, gå lång promenader med Ilona, stressa med
styrelsemöten, äta nutella mackor, låsa mig ute från mina skor,
försvinna med C till NL på frukost, prata med S i telefonen länge
och har storasyster abstinens.
Och dagarna passerar.

Nu praktiskt massageprov. Spännande.






Ps! Fyller 18 stora år idag. Jag är vuxen nu.

Igår var en väldigt fin söndag. Även om det var en sorgens dag.
Vi vaknade lagom sent, tog en morgonpromenad till Willys med Ilona.
Ilona och jag satt på en bänk i solen tillsammans med en gamla dam
medans S köpte frukost.
Åt frukost medans Ilona hoppade runt på baksidan.
Lägenheten var fruktansvärt varm, så snart var vi också ute på
baksidan. Ilona rev upp grannens gräsmatta och grävde
hål i rabatten. Vi solade i varsin plaststol.
Vi tog en riktigt långskogspromenad. Ilona badade i diken,
och rusade runt i snön. Jag hade blötta fötter.
Vi åt våfflor till middag.

När vi sedan bestämt att de var dags att åka, kom tårarna.
Jag grät i 52 minuter, sedan fanns det inga tårar kvar.
Så jag somnade utmattad och tom, och sov
resterande vägen till Gävle.
Sedan skildes vi där på tågstationen och mitt hjärta exploderade.

Nu har jag spenderat morgon med att försöka pussla ihop det.
9 veckor kvar till sommnarlovet. Snälla någon skjut mig bara?

Igår kväll ringde en ledsen och rädd pojke till mig.
Jag har inte hört av honom på länge och hör direkt
på honom att något är fel när han säger "Har du tid?".
"Ja, såklart. Vad är de?" blir mitt svar och jag lyssnar.
Jag lyssnar när han berättar om allt som hänt och allt
som skrämmer honom. Jag säger inte så mycket och de
finns ingenting jag kan göra. Men han låter lättad när
vi lägger på en stund senare.

När jag sedan kryper ner i en famn där jag känner
mig trygg, tänker jag att våren är antingen en
uppåttjack eller en ångestbomb.
Och jag hoppas att vi alla ska få vår uppåttjack snart.

Idag har jag varit hemmafru medans S har jobbat.
Jag har vandrat runt i hans mjukisbyxor och gamla
postentröja som jag fått, diskat och tvättat våra kläder.
Ilona har sprungit runt på baksidan, lekt med sina leksaker
i leran och våldgästat grannarna. Köpte henne en löplina
igår, typ mitt bästa köp den här månaden utöver S födelsedagspresent.
Redigerade lite bilder också och struntade i att skriva på franskaredovisnigen.

Nu har vi ätit american pizza och S har somnat på soffan.
Jag ska nog fortsätta att redigera lite bilder, sedan väcka
pojken så vi kan äta glass.
Förövrigt har jag fallit tillbaka i mitt Snow Patrol beroende.
Har ni någonsin tänkt på hur bra You're All I Have är?

När jag var liten brukade jag spendera timmar med att
sitta framför akvariumet på dagis. Mest av allt tyckte jag
om den stora guldfisken.
När vi var och simmande, alla barnen på dagis, sa alltid min fröken
till mina föräldrar att jag var mer under vattnet än ovanför.
Jag älskade att dyka, att simmna under vattnet och låtsas
jag också var en sjöjungfru.

När våran kommer längtar jag alltid till havet. Till hamnen.
Till badstranden hos mamma och pappa.
Just nu känner jag mig som muminpappan när jag drömmer
om fyrar, stora skepp, dykarutrustningar och skärgården.
Jag kommer till och med på mig själv med att nynna på Peter Lundblad.
Jag är lite löjlig, jag vet.

Det är fredag. En helt vanlig fredag.
Jag vaknar av att S väckarklocka ringer.
Han väcker mig igen sen och säger att han går.
När han stänger dörren, hör jag Ilona gny ynkligt
där hon sitter på hallmattan. När hon sedan kommer
och kryper ner hos mig i sängen, ser på mig med ledsna
ögon säger jag att jag förstår.
Jag ligger kvar och halvdrömmer om chiwawor och
oändliga mängder snö.

Sedan kliver vi upp och tar en lång promenad.
När vi kommer hem gör jag frukost till oss.
Aprikoskräm och filmjölkslimpa. Hundmat och meat sausage.
Nu ska jag snart springa ett ärende och försöka städa här lite.

Det är en helt vanlig fredag.
Och jag fascineras över hur enkelt allt blir vardag.

Sa jag att jag älskar honom?
Sa jag att han är världens bästa för att han går själv
med Ilona när jag är trött och inte vill följa med?
Sa jag att jag nästan vill gråta när han kallar Ilona får
vår? Eller kallar henne älskling? Eller säger att han tycker
om henne, när hon är stökig, bråkig och rastlös?
Så är det i alla fall.
Han är världens bästa av många fler anledningar också.

Idag träffade jag hela släkten och åt middag.
Det var spännande.
Jag var mitt vanliga blyga, tyst och löjliga jag med tefatsögon.
Men de var mysigt. Det var fint.

Mamma pratar om spanien och jag kommer på mig
själv med att drömma och planera väldigt mycket just nu.
Balkonger, converse, skinnjacka, tjocka böcker, ipod, fesivaler,
dricka mycket kaffe, titta på utbildningar och drömma, titta på lägenheter,
dricka hallonsoda i gräset, sitta i hamnen, sola, kämpa och få sommarlov,
drömma om ateljévåningar och författarskap, använda alla kläder jag lagt
längst in i garderoben, utflykter med dom närmast hjärtat, rensa och kasta,
och hälsa på kusinerna mer.

Jo tack, jag har det bra.

Ilona och jag är på rymmen, som ni kanske vet.
S rövade bort oss, ner till söder. Där vi spenderade
tiden med att sova, utforska och fira påsk på riktigt med mat
och allt (jag har aldrig gjort de förr). Vi har varit i en stuga nära
vattnet och Ilona har rusat runt på isen tills hon tröttnat och inte
velat leka mer. Sötbebis. Vi har badat i solsken och firat att våren är här
med att grilla för första gången i år.

Nu är vi hos S föräldrar, och Ilona jagar katten
och tuggar sönder hennes leksaker.
Nu ligger hon ihop kurad i en fotölj, jag och hans pappa ser på Cops
och fråga mig inte var alla andra är.

Jag försöker få tiden att gå långsamt.
När jag och Ilona är ute och går sådär på morgonen när
jag fått vakna upp intill han som är den finaste jag vet.
När jag inte har någon jacka och det luktar vår. Då jag vet att han har
frukosten klar tills vi kommer hem, då vill jag att tiden ska gå sakta.

När han kommer hem efter att ha gått en kvällspromenad med Ilona
när jag somnat på soffan och kysser mig med sina kalla läppar och
ler. För att sedan säga: Ina? Ska jag bära dig till sängen? med sin
snälla röst. Då vill jag att tiden ska gå så långsamt.

När vi sitter på bryggan i solen, Ilona rusar runt i snön och
någon annan lagar middag, och han säger att varje dag i livet borde
vara som den här dagen. Vill jag att tiden ska gå långsamt.

Och när vi sitter i bilen hem igenom natten, och han skrivit i imman
på rutan våra namn med ett plus tecken och lika med sant, och kysser mig med
läppar som smakar whisky och kaffe för att viska att han älskar mig.
Då vill jag att tiden ska stanna.

Jag har landat. Jag är tillbaks.

Jag har spenderat otaliga timmar på Charles De Gaulle.
Vad ni än önskar veta om denna enorma flygplats, så håller
jag på informationen. Jag har (efter beskedet att E kommer inte idag.
Efter allt krångel, kommer hon imorgon. Jag måste hitta till vårt 
vandrarhem ensam. Jag måste klara mig själv de närmaste 12 timmarna)
stått i Frankrike, mitt i Paris, på Europas näst största flygplats
och känt mig som den minsta och mest ensama personen i hela universum.
Jag har ringt min mamma och gråtit, vänt ut och in på turistinformation, pratat
med informations personal på dålig engelska och dragit min allt för tunga bag
efter golvet, runt halva Charles De Gaulle.
Jag har åkt metro och skrikt på svenska i telefonen.
Jag har sett en man som förlorat allt.
Jag har ramlat ihop i den mest gnissliga våningssängen på ett lagom
skabbigt vandrarhem, och somnat till ljudet av människor som ramlar
runt i ruset på partygatan utanför samtidigt som jag önskat mig hem.

Jag har blivit utlåst från vårt rum utan skor.
Jag har gått gata upp och gata ner armkrock
med E i staden som luktar urin och andas frihet.
E och jag har varit vilse på Louvren med en norska som
mystiskt försvann. Vi har sett Mona-Lisa.
Vi har ätit anka och aldrig mer blivit hungrig. Vi har köpt
baskrar, solat på en parkbänk och hängt på café.
Vi har gått i trånga spiraltrappor ner till underjordiska tunnlar
under Paris och sett mer skelett än vad det flesta gör under en livstid.
Vi har gått på lyxtoalett på Champs-Elysées, ätit sniglar, köpt baguetter
och legat i gräset i en park och läst Hamlet högt.
Vi har sett Trumfbågen och ätit slafsig bakismat.
Vi har gått alla trappor upp i Eiffeltornet, ätit konstig pizza och sett
frihetsgudinnan. Besökt mitt kära La Défense, handlat kaffe åt pappa
på Monoprix och fotat den stora tummen.
Vi har sett Notre-Dam, varit inne i den och insett hur mycket turiser
kan störa och förstöra. Vi har haft picknick i Champ-de-Mars, sett
amerikanare"play catch" och kasta runt på en amrikansfotboll.
Vi har legat i solen i gräset och lyssnat på musik.
Bara låtit tiden rinna iväg och inte önskat mer. Bara känt att life is good.
Vi har köpt fransk godis och sprungit igenom regnet till en italiensk resturang
där pastan serverades på pizza tallrikar. Vi har ätit crêpes, druckit
världshistoriens starkaste kaffe för att sedan gå vilse igenom natten
på gatorna intill Rue Mouffetard. Sedan har vi mött många spännande
människor, ätit oss less på croissanter, varit språkförrvirad och nästan
åkt mer metro än vi gått. Skrattat, ibland tills vi nästan kiknade och vek
oss dubbla, försökt kasta in godis i fönstret mitt emot, pratat nätterna långa,
sovit middag, shoppat på Rue Mouffetard, och vaknat till ljudet av regn
som slår mot vårt franska fönster.

Och ännu, ännu mer.
Storasyster och E's pappa hämtade oss vid flyget
och hur roligt allt än varit, fanns det inget skönare att
få vara hemma i bland ett språk man förstår och krama storasyster.

Väl hemma i den stora röda villan möttes jag av alla våra
hundar, men Ilona var mest lycklig över att se mig. Hon hoppade
omkring länge, innan hon kunde stilla sig för att bara stå och luta mot mig.
Min lilla bebis, som mitt hjärta har värkt efter henne.
Sedan satt jag vid köksbordet och pratade med lillebror
tills det var dags att sova.

Jag är lycklig, vi har lov och S kommer ikväll.
Hela livet är ett disco, i tell you.
Nu ska jag duscha för att sen gå ut och leka med Ilona i snön.
À bientôt!