Jag tänkte bara säga att imorgon 07:00 bär det av.
Hejdå Sverige! Paris, här kommer jag!

Jag har rusat mellan människor med okända ansikten och
lärare med besvikna ögon i korridorer som börjat ge mig avsmak.
Men jag kan nu med rak rygg stryka några få av det hundra saker
jag skjutit upp, från min whiteboardtavla som numera ger mig svårt att andas.

Min arm värker fortfarande, och jag vet att jag borde kolla upp den, men jag
hinner inte och när jag hinner har jag ingen lust eller ork.
Jag tror de är en dålig cirkel jag lätt trillar in i.


Nu har jag pratat med min geografilärare om Paris och vi har drömt
oss bort om cyklar, solen i ryggen, små byar, ladugårdar, hembakat bröd,
konstiga soppor, mysiga franska människor, svart kaffe och slitna hemtrevliga möbler.

Ikväll ska jag låsa in mig i lägenheten, göra läxor, saker jag
skjutit upp och baka.
Jag åker om tre dagar. Åh, kära nån.

Jag lever på nudlar och låter solen
värma min värkande kropp igenom
smutsiga fönster. Jag knarkar te och halstabletter,
i en stökig lägenhet som kräver kärlek.

Jag pratar med S i telefonen i timmar, från mitt köksgolv
tills mitt batteri dör på Ica Maxi.
Jag träffar Varg och Juden och tar en omväg hem.
Och jag får höra allting jag missat, om alla deras
äventyr och upptåg, och för första gången på länge, ångrar
jag inte var jag och vems hand jag höll istället.

Sedan somnar jag klockan 03.20 med hans andetag
på andra sidan telefonlinjen och drömmer om hans ögon,
mjuka händer och värme mot min hud.

Jag för ett krig innanför revbens gallret. Jag är så rädd
för att inte räcka till. Jag hatar att sitta på åskådarplatsen
och bita på naglarna.
Jag biter mig själv i läppen och tårar pressar sig igenom hårt
knutna ögonlock.
Jag hatar mig själv för att jag inte har några svar.
För att jag allt jag har att komma med är "det löser sig" fast jag avskyr
det svaret, men det är kanske mer för min skull jag säger de.

Nu ska jag halka hem igenom vårvädret och tvätta.
Jag ska packa om min väska, för på fredag sätter jag
ner mina trötta fötter i Paris.

Ikväll däremot blir det bio med C och NL, och jag är längtar.

Jag har slungats tillbaka i verkligheten.
Lite lyckligare, ännu mer förkyld.

Stockholm var lika vackert som det alltid är
den här tiden på året.
Jag besökte platser jag saknar, blev kär i ett par blåa skor
som jag inte köpte. Vi provade diadem i olika former
och färger, och skrattade. Letade strumbyxor över halva stan.

Jag har suttit med vid ett runt bord och lyssnat
på intressanta och roliga nyblivna vuxna som
pratat om vad det gjort sen senast, minnen, dumheter
i sin ungdom, spyor, politik, älgar, vuxenpoäng och var benen bär.
Det dricker sitt kaffe svart och jag med hälften mjölk.
Jag känner mig större version av mitt nioåring jag, utan
nyfärgat rött hår och drömmande blick som får sitta med
vid vuxen bordet och bara lyssna, fascineras och absorbera.
Jag ler, och dricker en kopp till.

Sedan sitter jag med på seminarium, lär och lyssnar.
Blir mer förrvirad över livet och
vänder ut och in på gamla tankar.

Sover en natt på hotell, i nytvättade vita lakan, och
ser ut över en slumrande stad insvept i nattens mörker.
Äter världens finaste hotellfrukost och ser människor med
trötta ögon hålla varandra i hand.
Jag saknar honom.
Jag ligger i fosterställning, ihop krupen på en smal och sliten
bädd i ett gammalt tåg som rusar igenom landet.
Det kränger och sliter, och jag tror att jag ska ramla ut,
ramla den oändliga sträckan på säkert två meter ner.
Jag somnar med ett krampaktigt tag i madrassen och mobilen
tryckt mot bröstet och i hörlurara spelar spelningslistan jag valt att kalla
"I feel so tired right now" och innehåller alla låtar
som är bra att somna till.
Jag äter en frukost bestående av en god ostmacka från SJ
och en drickyoghurt från Coop.
Jag saknar honom. Jag saknar honom varje sekund.

När vi lämnar Stockholm, värker och glädjs hjärtat på samma gång.
Jag förstår att jag inte glömt. Att jag inte lyckats kväva allt.
Att frekvenser hela tiden dyker upp, och inte ger hjärtat ro.
Men samtidigt vill jag inget mer än att skapa nya minnen nu,
nya frekvenser och nya saker som jag kan glädjas åt, i staden som jag
ofrivilligt blev förälskad i.

En kilometer kvar till Lycksele saknar jag Ilona.
Så mycket så hjärtat värker, spränger och slår
vildt omkring sig innan för revbenen.
Jag vill bara åka hem. Hem till North Sea.
Istället har jag Secondhand Serenade - Fix You i öronen
och gråter en liten stund, tills jag somnar i den tropiska värmen.

Dagarna som följer, fyller jag att driva omkring på stan utan
mål för att jag inte vill gå hem. Fönstershoppar, sitter på kafé
och läser allt om vetenskap, läser tatueringstidningar på biblioteket,
ringer nästan storasyster mitt i natten för att jag saknar henne,
besöka platser där jag förut brukade fördriva tid
för att samla tankarna, får fina sms från S som skänker ett leende
till mitt trötta ansikte, äta middag med C och NL och
se repo the genetic opera, andas tungt i sjukhuskorridorer för
att jag vill ha någonting som känns och ser filmer som det att
bubbla på insidan; Coyote Ugly och Spirit.

Min lägenhet är stökigare än vanligt, men ikväll
flyr jag till Stockholm. Jag längtar.
Jag vill dansar gatorna fram i staden som jag
älskar och hatar. Bada i solsken och dränka mina sorger.

Nu åker jag tillbaka till verkligheten. Tillbaka till The Big City.
Till en tom och tyst lägenhet. Till en internetlös lägenhet.
Till stress, ångest och längtan. Till en hemtenta som aldrig blir klar.

Det är slut på sovmorgon, på fina kvällar med storasyster, på
långa telefon samtal till fyra på morgon och familjemiddagar.

Tänkte, som avslut, visa hur fina mamma är när hon ska härma min
visningsbild på msn:

Jag vaknar efter alldelse för få timmars sömn,
men kan inte somna om.
Idag känns som en bra dag. Idag är luften blå.

Ska foto mamma idag också.
Behövde tydligen en bättre profil bild (bättre än en kass mobil bil,
som gör att hon ser 40 år äldre ut) till någon tidning.
Nu ska jag pyssla på med mina projket lite,
och hoppas på ägg och bacon till frukost!

Hur man får vintern att verka lite vackrare,
mindre deprimerande och mindre ångestfylld;



Och om det ändå skulle vara lite tungt, kämpigt och besvärligt,
har jag hittat ett bra recept på hur man botar sitt småsorgsna hjärta.

Fortsätter jag bota min ångest och min stress med en kväll
med storasyster, med att träffa T, prata skvaller
och att köra fast med bilen.
Att drömma om Paris och att spriga gator upp och gator ner
i ett bekymmerslöst liv. Att komma hem och vara fylld med
annan luft i lungorna, pirr och historier som kan berättas tusen gånger.

Min arm är trasig. Inlindad i bandage och tigerbalsam.
Jag känner mig som en gnälligt och ledsen unge.
Måste gå till sjukhuset och beklaga mig över mitt liv.

Nu; Krypa ner i min säng, sakna, sakna, sakna honom
och sova många, många timmar.

Fyndade inte så mycket på dollarstore.
Sockar, en hundhanduk till Ilona, en mortel, en ny matlagningspensel
(får se hur länge den klarar sig) och godis.
Men det var fint ändå.
Pappa kom hem med verktyg och vingummin.
Mamma köpte allting som det stod lavendel på, så
nu är det var precis hela huset luktar.

Jag har trillat in i min kreativitet igen.
Jag startar projekt efter projekt.
Mina två senaste är en fotovägg i mitt rum här
och S födelsedagspresent.
Funderar också på att faktiskt börja måla, nu när
jag har staffli, penslar och målarfärg. Men jag vet inte.

Nu ska jag åka till storasyster.

Det här min nya mössa, how i love, för er som undrar:





Nu ska vi till dollarstore i Arvidsjaur!

Vi var hos familjen Hjelte.
Lilla N, visar mig fiskarna när jag kommer.
Storasyster har stickat min mössa, och det är så fin!
Vi leker, busar och nattar.
Sedan äter vi cheescake och ser Let's Dance.
När de når slutet, somnar jag och storasyster
i en hög intill varandra.
Då bestämmer storasyster att vi ska åka hem.

Nu sitter jag och håller på att förångas, eftersom
mamma är sjuk och fryser hela tiden, så värmen
har stigt över vad som är hälsosamt.

Ska nog släpa mig till mitt flickrum, där det alltid är svalt.
Där sängen är stor, rummet stökigt och taket fullt med foton.
Där tankar ramlar runt, där stjärnorna lyser i taket och det finns
hemligheter och minnen i varje vrå.
Imorgon är en ny dag med nya äventyr.

Jag letar försvunna dokument och
pratar i termer jag själv inte förstår.
Sedan dansar jag och mamma ut, redan vid
lunch och det känns verkligen som fredag.

Vi handlar fajitas till middag och när mamma precis
klivit ut från konsum utbrister hon "and Elvis has left the building!"
och jag ser nästan hur hon gör en liten segerdans.

Nu är jag hemma och har intagit soffan.
Mamma och pappa är och fixar nått med
bilen. Lillebror ligger i sitt rum, i sängen
och tittar i taket, men mp3:n intryckt i öronen.
Jag lovar att han lyssnar på Ebba Grön.

Jag har skickat in min ansökan till sommarjobbet nu.
Mamma sa att jag borde bifoga en bild på mig själv.
Hon tyckte jag skulle ta min visningsbild på msn för "där ser du homo ut ju!"
(hon menade tydligen humor, att jag såg ut som jag hade glimten i
ögat. Men det börjar vara misstänkt många felsägningar i samma ämne!)

Jag lyssnar på Michael Jackson. (Jag vet, seriously!)
Jag skjuter upp hemtentan i Samhällkunskap, som ska vara klar snart.
Jag vill ha gator att dansa fram på och en solnedgång att andas in.
Ikväll blir det storasyster. Så fint.

Igår var jag med storasyster, L och lilla N.
Det kastades mackor, borstades tänder och sov-vägrade.
Sedan blev det cheescake, glass, fantomensås och grey's anatomy.
Så fint. Så mysigt.

Idag har jag suttit och sorterat papper hela dagen.
Gått vilse mellan siffror, bokstäver, trycksvärta och
kladdiga kaffefläckar. Druckit choklad. För mycket choklad.
Ilona har ätit kakor, kakdeg, mackor, kex, bacon och godis.
Hon har haft sin egen lekkamrat och kastat omkring på gosedjur.
Fröken är väldigt nöjd med sin dag.

Jag är trött i huvudet och klar med mitt personliga brev.
Har skrivit ett utkast till en text. Jag vet inte var kreativiteten,
inspirationen och orken kom ifrån. Men den kom om natten, när
han precis lagt på och lovat att ringa upp igen.
Medans jag trasslar in mig i laken, fnittrade och kliade i fingrarna.

Btw, så älskar jag min mamma;

Mamma: Ina, vad tycker du de där molnet ovanför skogen ser ut som?
Ina: Jag vet inte.. hurså?
Mamma: Men! Det är en heffaklump ser du ju!
(Vi fortsätter titta på molnen tills mamma nästan kör av vägen
och missar avfarten)

Jag hatar den här känslan.
Känslan av att det finns ingenting jag kan göra.
Känslan av att jag inte säger någonting som hjälper,
när jag skriver om samma mening tio, tolv, femton, en miljon gånger.
Känslan av att jag är för många mil bort. Om jag bara var lite närmare,
lite, lite närmare. Skulle jag kunna i alla fall kunna hålla din hand.

Just nu, lyssnar jag på den här om och om igen.
Jag ser på den här, om och om igen, för den
får mig att skratta varje gång.
Jag läser den här och mitt hjärta värker lite.
Och sedan läser jag den här, och känner igen mig för mycket.
Sedan ödslar jag en minut till att önska att jag var modig.
Jag drömmer om de här och de här.
Just nu, undrar jag vad han gör.
Och jag längtar efter sol, hallon, nakna ben, att cykla,
jeansshorts, stränder, gräs, maskrosor,
parker, tält, regn och sena nätter.

Ringer och väcker honom.
Ler när jag hör honom mumla i fem
minuter, innnan han somnar om.
Då viskar jag allting som jag tänker på.
Sedan lägger jag på, och somnar.
Då ringer han.

Man saknar honom så mycket, så man vill inte
lägga på. Fast man egentligen inte säger någonting
och vi båda andas tungt och halvsover.

För just då, kan jag inbilla mig att andetagen, hans andetag
som jag hör, är här hos mig. Att det nuddar mig i nacken.
Att han ligger här hos mig.
Just då känns han några centimeter närmare.
Några centimeter närmare än 58 mil.
Och det blir lite lättare att andas.

It's nothing to cry about, we'll hold each other soon

Storasyster och jag äter sallad och skärtorsdagskaka.
Sedan hänger vi på tradera och ser 2½ men.
Pratar, skrattar och storasyster ringer telefosamtal.
Sedan fikar vi ännu mer kakor, blir sockerhöga
och hjälper till att bära pellets.
Det är fint med storasyster som faktiskt förstår alla mina citat
ur lejonkungen och som skrattar när jag drar ett dåligt skämt.
Storasyster som ska sticka mig en mössa i färgerna hon vet att
jag tycker om. Världens finaste storasyster.

Nu har jag sett säsongsstarten av 2½ men och ska snart krypa isäng.
Ska nog ringa och väcka S också.
Inte riktigt snällt, jag vet, men jag saknar honom.
Så de spränger i bröstet.

Imorgon ska jag nog försöka skriva ihop ett personligt
brev som passar med mitt CV. Om det ens kan kallas CV.
Mer en bit papper med de lilla meningslösa jag faktiskt lyckats med.
Varför ville jag inte jobba inom vården eller stå i en industri?
Jag vet inte. Jag trodde tydligen jag var menat till något annat,
men jag börjar seriöst undra, om jag inte bara var dum.
Snälla någon, ge mig jobb?

Jag har fallit tillbaka i mitt Snow Patrol-beroende och lyssnar
på Chasing Cars om och om igen, där jag ligger in trasslad
i lakan, täcken och kuddar. Somnar alldelse för tidigt.

Vaknar och äter pizza till frukost.
Tar på mig mammas smutsiga, förstora
mjukisbyxor och går en promenad med hundarna
som nöjt springer, hoppar, lekar och kastar sig i snön.
Det är plus 1,5 grader och solen skiner. Himlen är blå
och det blåser mildt.

Och allting, allting, allting, ja allt,
är nästan perfekt.

Torsdagkväll när jag kommer hem spränger
huvudet i en kronisk huvuvärk och jag förstår
inte hur benen fortfarande rör sig framåt. Ilona möter mig
i dörren och viftar glatt på svansen, och stuttsar omkring mig.
Jag lägger mig på golvet, och hon slickar mig i
hela ansiktet innan hon kryper ihop intill mig.
Ögonlocken är tunga och jag har tagit för många ipren.
Där ligger vi, jorden snurrar, tiden passerar och
jag undrar om livet ska vara såhär.

Fredagkväll spelar stereon på högsta volym och Ilona himlar
med ögonen där hon ligger på mattan i hallen.
Jag diskar, dansar och ler för mig själv.
Lägger mig på golvet och lyssnar på samma låt, om och
om igen. Den gör så hjärtat värker, och jag ler.
Ringer S, skrattar, pratar, pratar och lyssnar på
nostalgi musik igenom telefonen.
(Jag fortsätter ringa honom senare, lite då och då)
SBO ramlar in och jag lagar wook. Vi spelar Xbox. Jag förlorar i bilspel.
Han kostaterar att jag är åkrädd och måste sluta släppa gasen.
Sedan ser vi Liar Liar, äter chips och dipp. När klockan närmare sig
efter midnatt, kryper vi ner i sängarna. Vi ligger i mörkret och pratar om
allt som vi gjorde när vi var små. Om alla dumheter och om alla äventyr.
När han säger "Nu kan inte mamma i alla fall komma och säga åt oss att vi
måste sluta prata och sova!" skrattar jag högt. Någonstans om historian om
när jag klättrade högst upp i klätterträdet och inte vågade komma ner och
SBO hämtade mamma, somnar jag.

Lördagmorgon väcks jag 08.45 och går en lång, lång promenad med Ilona.
Sedan rusar vi in till SBO igenom ytterdörren och jag
säger "Good morning, sunshine!" medans Ilona hoppar i hans säng tills han
kliver upp och vi åker in till stan. Där blir de hamburgare till frukost.
Sedan går vi på stan och vi väljer honom ett par byxor, som han köper
och ett pokerset.Jag hittar tröjan jag suktat efter på rea och han hjälper
mig välja ett linne. Ett fint linne, som gör att jag längtar till sommaren lite,
lite till. Sedan åker vi hem och SBO lagar köttbullar och makaroner.
Vi slö ser tv i bäddsoffan som är utfälld, med täcken och kuddar.
Simpson, family guy och 2½ men och äter godis. Sedan ser vi film,
EDtv och somnar där bredvid varandra.
Det känns som fredagar när vi var sex år.

Söndagmorgon väcker Ilona mig 04.58 och vi går en promenad.
Det är mild morgon, och vinden är stilla.
Det finns inga tecken på liv, mer än en joggare som sveper förbi oss.
Vi smyger tillbaka in, och kryper ner i sängen.
Klockan 09.16 vaknar SBO och kliver upp. Vi äter mackor, dricker te,
packar och ser lite tv. Innan vi rusar till bussen.
Sedan är bussen 40 minuter sen och när vi äntligen lyckas tränga ner
våra frusna kroppar i den överfyllda bussen, ser vi 500 days of summer,
tills batteriet på datorn dör. Men då är vi nästan framme.
Pappa hämtar oss och bjuder på mackor. En fin helg.

Nu sitter jag ner sjunken i soffan hemma i North Sea.
Lillebror har klippt sig och jag äter ostkrockar.
Mamma är i Stockholm och mitt rum behöver städas.
Imorgon blir de storasyster. Världens bästa.

Det två senaste dagarna har varit stress.
Innehåll: Skola, hem, gå med Ilona, äta fort, springa till bussen,
styrelsemöte, skynda hem, gå med Ilona, däcka.
Måste försöka att sluta lägga styrelsemöterna efter varandra.

Men idag är det fredag. Äntligen.
SBO kommer ikväll. Älskade kusin.
Vi ska se film, äta tacos, spela Xbox och slå runt på stan.
Sedan åker vi hem till North Sea tillsammans på söndag.

Sportlov nu, ja tack.
Jag ska sova och skramla ihop pengar.
Storasyster ska jag umgås med också, vare sig
hon vill eller inte. Bara så hon vet!

En bra kväll med pizza och ben and jerry's, dating
in the dark, halvsovande och fina människor.

Sen tar jag en lång promenad hem.
När jag kommer hem, krypa jag upp i sängen
med läsk och en hund ihop krupen vi fötterna.
Jag ringer. Jag ringer och pratar, pratar och
pratar. Han lyssnar. Jag inbillar mig i alla fall
att han lyssnar. Jag pratar vitt och brett om allting.
Sen, efter en timme eller så vilar jag lite ibland.
Vilar, inte somnar. Vilar ögonen och glömmer att svara.

Jag har dragit igång ett projekt förresten.
Projekt och projekt, de låter så stort och
pampigt, men det är det inte, men jag kallar
det för det i alla fall, så jag låter lite häftig.
Jag har senaste tiden snurrar runt på flickr och
sökt inspiration och komma ifrån mina
"jag-kanske-borde-sälja-kameran-och-bli-något-annat-tankar",
och där fick jag en idé. Så nu ska jag ta mig i kragen.
Vad de blir är en hemlighet. Men det kommer nog ta ett
par månader, och det kommer bli så fint.

you're using your headphones to drown out your mind

Det är tisdag, men känns som måndag.
Koffeinet har gått ur kroppen, jag kraschar.


Jag vill ha den här. Så fruktansvärt mycket.
Högt upp på min önskelista. Före Ipod.
Eftersom jag är i ett gravt behöv av en väska, då
min röda tygpåse har så många hål att allting rinner
och ramlar ut ur den. 

Nu ska jag försöka att inte somna.
Blir en tupplur efter pizzan tror jag, C somnade
just på mitt tagnetbord lite. 

Jag vill halsa kaffe. Nej, men allvarligt, jag skulle
kunna dricka en 10-liters hink.
Jag vet inte riktigt varför, men det är så fruktansvärt
gott just nu.

Jag ringer och stör. Ringer och stör, skrattar tills jag inte
kan andas och längtar så hjärtat bultar och bränner i bröstet.
31 dagar kvar. 744 timmar. 44.640 minuter. 2.678.400 sekunder.
Men vem räknar?

Himlen gråter halvsmält snö och jag drömmer om studenten
där jag pulsar fram igenom snö och morgonsolen.
Jag vill inte mer skola nu.

Jag hoppas innerligen att vi har naturkunskap efter det här,
men vet egentligen att vi har matte. Jag hatar matte.

Men ikväll bli de i alla fall pizza med C och NL.
Det kommer bli bästaste.

Ilona och jag sover i en hög i bussen. Februaries playlist
spelar fortfarande i hörlurarna och de stinker parfym.
Min parfym. Förra årets parfym.

Våren känns här just idag, när jag går
hem från bussen, de är nollgrader, solen lyser
klockan är mitt på dagen och bredvid travar Ilona.
Det är lättare att andas.

Jag skrev prov i massage tidigare, de gick sämst.
Jag är less.

Mars, kom och riv omkull mig.