Det finns lite som slår att komma hem
och gå den där skogsrundan man gått
så länge man minns, och bara tänka på
ingenting en stund. Bara på skor mot lera,
tunga andetag och tänka att våren suger ur
den aspekten att man varken kan köra skoter
eller cykla.
Det finns lite som slår att komma hem till
någon som river omkull en i lyckan av att
man är hemma.

Och imorgon smäller det, banne mig.