En dag i sängen blev de sannerligen inte.
Det började bra med sen uppstigning och frukost.
Sen körde jag lite skoter, eftersom vädret var to die for och
Ilona behövde springa lite.
När jag sedan står på gårdsplanen och försöker övertyga Ilona
att byta pinne med mig (alternativt kallat "apportträning"),
kommer mamma som skulle kolla skoterspåret.
Hon har bara ingen skoter med sig.

"Ta en såg och kom, ett träd ligger på spåret".
Det gjorde det sannerligen. Och inte bara ett.
"Spåret" förresten, det var lös snö, endast.
Sen sågade vi träd, körde vidare.
Överallt hängde det ner träd och kvistar.
Mamma förlorade mössan och jag fick mer snö innanför
kappan än vad jag någonsin haft tror jag.
Ibland rasade det ner en gren eller två i skallen på mig
där jag låg ihop kurad bakom mamma.
När vi äntligen kommer ut ur skogen och eländet, är de bara
den öppna rakan. Vi är övertygad om att allting är vunnet.
Tills vi kör fast. Då snackar jag inte lite heller.
Skotern hade druknat. Allting jag tänker är "pappa". Men han är långt bort.
"Klarar vi det här, då kan vi fira" mumlar mamma.
Hur vi lyckas slita, lyfta och tillslut få loss skotern, det vet jag inte.
Inte heller hur vi mäktar med det en andra gång. Men när vi
äntligen kommer upp på den skottade skogsvägen, pumpar
adrenalinet.

Vi var ute i 2,5 timme. När vi kom in var vi allihopa totalt döda.
Till och med Ilona. Som mest legat hela dagen.
Jag har massa skola som borde göras, men jag har bestämt att vänta
tills pappa kommer med pizza. Vi firar med pizza.