Jag saknar att krypa upp i hans famn.
Att få en kyss på halsen och höra att jag
är de vackraste som någonsin funnits.
Jag vill spilla julmust och smula pepparkakor
och fnissa.
Att han ska blåsa mig i örat och säga "du är ju tokig jänta".
Att han ska strycka mig över kinden.
Jag ligger i soffan och se tv, tills jag blir trött och vrider mig
så jag har ansiktet i hans hals och han säger "Är du trött älskade?"
och jag svarar med grötig röst "Mmm, lite" och han viskar "gå och sov då?"
varav jag skakar på huvudet och somnar där, intill.
Jag saknar honom. Höra honom skratta.
Lyssnar när han berättar saker. Se honom i ögonen.
Titta på honom när han pysslar och sysslar.
Att han tar mig i handen när vi är ute och går.
Hur vi åker bil, jag försöker visa vägen och han säger
att jag är den sämsta vägvisaren någonsin, skrattar, strycker mig på knäet
och säger att de är tur att jag är bra på allting annat.
Jag saknar att vi sjunger med i sångerna på radion,
att vi aldrig vet vad vi ska äta till middag och få somna med
hans arm om mig. Jag saknar hur han gör de där med ögonbrynen
som alltid får mig att le och hur han frågar "vaaaaad?" och jag säger
"ingenting" och så kittlar han mig tills jag skrattar så jag inte får luft.
Jag saknar att känna mig som den mest odödligaste och
lyckligaste med honom.

Det är fyra dagar kvar, och jag längtar så de
värker. Jag är lite nervös också, lite bara.