Ilona väcker mig klockan 08.03 och
jag fattar inte att jag fått sov så länge.
När mamma kliver upp en timme senare
går jag isäng igen, sen sover jag till mitt på dagen.

Jag är sprängförkyld.
Har hosta, ont i halsen och är hes, det rinner
snor, jag kan inte andas, nyser, hjärnan är en grött
och det bultar i skallen, har ont i gommen, näsblod
och säkert feber som körsbäret på allting.
Känner mig lagom ofräsch.

Därför bäddar jag ner mig, tycker synd om mig själv och
äter ett kilo godis minst.
Jag borde göra samhällsuppsatsen, men det struntar jag i.
Den får vänta.

Jag har landat från Vingelmina.
Det har varit ett intensivt dygn.
Med gråt, med skratt tills man inte kan andas,
med saknad, lugn, huvudvärkstabletter, te,
ofantliga mängder kaffe, övning, långa bilresor,
mat i överflöd, äventyr, fina människor, interna skämt,
och en tältsäng som kändes ostadig.

Nu är jag hemma trött, inte tröttare än när jag åkte,
men än dock trött. Ögonen går i kors typ.
Jag väntar bara på att föräldrarna ska komma hem
från firmafesten, så vi kan gå tills sängs allihopa.

I fredags slängde jag förövrigt iväg en överraskning.
Och jag har fler på lut. Spännande va?

Igår åkte jag och bebis till Emelie.
Där fick hon busa med en Sankt Bernhard, jaga katter,
leka tills hon tröttnar och äta mycket godis.
Jag får en uppdatering om allting som hänt.
Hur livet förrändrats det senaste tre veckorna.
Sedan ser vi Big Mommas House, dricker RC cola
och äter glass. När jag somnar på soffan får jag skjus hem.

Idag hade jag sovmorgon och livet känns glassigt.
Dock kan jag inte skicka sms, bara så ni vet.

Nu längtar jag hem till North Sea.
Men det ser ut att bli Vingelmina för hela
slanten i helgen.

Det finns dagar då livet bara är orättvist.
Dagar då man ramlar framlänges på entremattan, bråkar
med främling på en cykel och ger upp.
Då man har en ekorre i huvudet som springer åt fel håll
och allting är bara så typiskt. Typiskt livet.
Det är då man saknar en famn att bara ramla in i,
där man bara får vara liten lilla, sur och ledsen.
Det är då man ringer någon och skriker, och gråter.
Någon som har tålamod och sans att prata vett med en.
Som tröstar. Någon som får en tillbaka på banan.

Det finns andra dagar då man vaknar yrvaket med en
hals som gör ont och tar en lång skogspromenad.
Världen utanför luktar frisk av syrener,
nyklippt gräs, regn och blöt skog.
Och så faller man. Sedan blir ens cykel stulen,
och man tror nästan att världen är ute efter en.

Men då ser man de här, och man gråter en liten glädjetår
för att visa är så fina, och vet vad man behöver.

"-Grattis Ina, tänk att du är först idag.
- Är de en pik att jag alltid är sen?
- Ehm, du går alltid till cafeterian först.
- Ja, jo..
- Dom måste öppnat tidigare idag, för din skull
- Jaha, kanske de
- Dom måste snackat ihop sig imorse och bah: Ina
kommer idag, vi borde öppna tidigare så hon kommer
i tid till lektion. Tänk så snäll dom är!"

Ja, jag kanske kommer sent till franskan ibland.

Grabbarna ringer. Det blir hockey, världens största
sats chokladbollar, bus med Ilona och
vända-upp-och-ner-på-lägenheten.
Sedan drar de tidigt för Juden har engelska prov imorgon.
Ilona och jag tar en lång promenad och pratar med han som
får mig att tappa andan.

Det är skönt att Ilona är hemma.
Nu ska vi bara ta oss igenom den här veckan
med prov och allting som ska vara klart.

Sommarlovet, here I come!

Idag blev dom stora. Världens bästa konfrimander.
Jag saknar dom redan.

Nu; middag inom en snar framtid.
Sedan bär de tillbaka till The Big City med Ilona som följeslagare.

Grabbarna våldgästar mig. Vi äter pilsnerkorv direkt
ut katrullen och jag får en uppdatering om allt jag missat.
Vi pratar om livet, stör grannarna, skrattar, innan dom drar
vidare på nya äventyr och jag ringer honom som ger mig
fjärilar i magen och sockerdricka i blodet.

Idag återvände jag äntligen till North Sea, där sommaren
också har blomstrat ut.
Och mina ögon tårades nästan när Ilona kom rusande mot mig.
Min bebis. Jag hade med mig en present, en tennisboll, och
bjöd på godis. Jag hade också fått presenter, av mamma och pappa.
En tidig namnsdagspresent, en doggy sprinter och en födelsedagspresent från
någon glömd födelsedag, ett halsband från Chile.

Nu halvsover Ilona vid min sida, vi ser The Big Bang Theory och mamma
pratar högt med sig själv om Facebook, och livet känns som de ska.
I helgen blir de konfirmation och jag ska försöka få tid med storasyster.

Förövrigt har jag smittats och fått ett nytt beroende.
Jag ska krönas till robot-enhörnings-konung!

Jag vet inte vad jag ska säga.

Vi spenderar hela dagen i sängen, vi äter på Subway,
vi tittar på nya bågar, fönstershoppar, middagen står på bordet
när jag kommer hem och det är städat, kläderna ligger spridda
som det ska vara, äter min favoritglass i sängen, drömmer om
framtiden och söndagar blir som söndagar borde vara.
Världen saktar in. Jag glädjs till tårar. Vi lär oss saker om varandra.
Och jag får sockerdricka i blodet igen.

Sedan åker jag den årliga resan till Hemavan.
"Stället som är lite närmare himlen" som någon sa.
Där får jag träffas några av dom jag saknat.
Jag blir lillasyster och får en axel att luta mot, någon som
bjuder på sin bästa macka och som delar sin kudde.
Någon att tvätta händerna med och fnissa med,
som bjuder på ett knä att sitta i. Några att sitta upp med
mitt i natten och lyssna på historier om en kattunge som
hette Gotchi, slaktar farbror och en galen råttkvinna med
kaninuppföddning och getter. Någon som spelar sina bästa
kent låtar och några att dansa tillsammans med.
Jag kommer hem med blåmärken, uppskrapade armbågar
och ömnade kroppsdelar. Jag kommer hem med stillhet.
Med skratt och lättnad.

Jag kommer hem och ramlar in i vardagen igen.
Det finns inte mer att säga än att sommaren har slagit ut.
Jag försvinner igen och längtar till sommarlovet.

Förresten, titta in på http://www.formspring.me/autoilla och
ställ vilken fråga du vill.

Jag är inte försvunnen, de är bara mycket nu.
Det är kursprov, de är nationella, det är vanliga prov
och det är projekt som ska vara klara om vart annat.
Sen är det mycket mer, icke skolrelaterat. Allting händer nu.

Ilona har varit borta en vecka nu, och blir borta två till.
Dels för de här och dels för att jag inte hinner med just nu,
och de då är bättre att hon är i North Sea där någon har tid
och hon får springa fritt igenom skogen med grabbarna.

Lägenheten är tom och tyst utan henne.
Jag har ingen följeslagare, och inga nyfikna ögon som ser på mig.
Jag blir rastlös och mitt hjärta värker efter henne.

I helgen var jag i Piteå. Det var fint.
Jag har sprungit runt i en Kalix-mössa hela helgen,
skrattat, haft världens största barnkalas med tårta
och tokigheter, suttit i årsmöte, varit i ett glasregn, kramats,
sovit lite på världens minst madrass, träffat människor man
sällan ser och haft en liten men minnesvärd majbrasa.
En riktigt fin helg helt enkelt.