Nyvaken och yrvaken i skolbänken.
Just nu är vi tre stycken på mina 29kvm.
Det är trångt, men mysigt, och resluterar i sena kvällar.
Det är en speciell känsla att kliva in igenom dörren när
man kommer hem från en riktigt lång dag och bara vill dö lite,
och höra någon som står och lagar mat, som säger glatt "hej, hur
var de idag?". Det sprider en värme över kroppen.

Just nu går livet ut på skola från 08.20 till 16.00,
och sen plugga matte till läggdags.

Men snart kommer han.
2880 minuter kvar. Iiiihhh.

Många frågar varför jag valde att flytta just hit och mitt svar är
att de var för att jag blev kär i den här staden för många
år sedan efter att ha spenderat någon vecka här på ett sommarlov
med min moster, för att jag redan då bestämt mig för att flytta och för att de
fanns den perfekta linjen för mig här.
Men det finns en andleding också till varför jag valde att flytta, flytta ifrån
hålan jag föddes och växte upp i. Varför jag
försvann så fort de fanns en möjlighet och varför
jag var ensam i min årskurs att söka ett gymnasium
så långt bort som 17 mil.
Jag försvann för jag stod inte ut. För att jag avskydde stället,
den allmänna bilden, människorna och allt de stod för.
För att jag börjat tro på vad man sa om mig; att jag var ful, äcklig,
dum, störd, osv och vad rykterna sa, för att
jag slutade lita på människor, för att jag blev paranoid, för att alltid väntade
att folk pratade om mig eller skrattade åt mig.
För att jag hatade att bo i ett litet samhälle där rykten sprids som skogsbrand,
där man låser dörren, ställer sig och smygtittar igenom persinernan med telefonen
i handen och skvallrar. "Ja, man ser ju att fröken Larsson är ute med barnvagnen igen.
Hon har ett blåmärke på armen igen, stackarn, hon blir säkert slagen hemma. Dom säger
att hennes man är knarkare och att ungen är en oäkting. Det vore ju inte konstigt, hennes
mamma var ju likadan, och äpplet faller ju aldrig långt från trädet. Hennes mamma hade
väl ingen unge som inte var en oäkting, osv"
Sen att de i själva verket är så att fröken Larsson har väldigt lätt för att få blåmärken,
har ett hörn hemma som hon ofta slår i, att hennes man faktiskt inte är knarkare,
och de fick barnet tillsammans två år efter att de gift sig, lever lyckliga och
att hon idag inte ens har kontakt med sin mamma, hör ju inte hit, de bryr sig
ingen om. För man har hört, då vet man.
Men de är så, man är ihop om man råkar bli sedd tillsammans, man
blir misshandlad hemma om man blir sedd med blåmärken eller ledsen en dag.
De är som när E's pappa var i olyckan med vedkapen och förlorade fingret och en
timme senare ringde en tant och beklagade att han förlorat armen eftersom han var
så duktig på att spela gitarr. Han kan för övrigt inte spela gitarr eller något instrument
för den delen heller. Det är då man fattar hur illa de faktiskt är
och hur mycket skit folk säger. Jag avskyr hela den här skit snacket "här har vi
känsla och stil, som motto, därför mår alla bra"
Där man tror att bara för att rektorn håller tal varje år om att man
ska vara snälla med varandra så existerar inte mobbing och urfrysning.
Och skulle man råka se de så blundar man och går åt andra håller,
för de man inte ser , de finns inte. Jag avskyr att alla vet allt och alla får reda på allt
så mobbningen blir så hårfin och sylvass. Det behövs inga slag,
eller könsord, eller någonting.
Om alla vet att Lisas mamma som jobbar på kommunen är
alkoholist och brukar sitta full utanför Ica varje fredag, aspackad, behöver
någon bara säga "ja, eller så kan man ju alltid festa utanför
Ica, eller vad säger du Lisa?" och alla vet precis vad de handlar
om och alla skrattar och en naiv lärare fattar ju inte att de betyder
att Lisa är mobbad, eftersom de inte ordagrant säger "Lisa, din mamma
är alkoholist, och hela din familj är störd" för de behöver de inte. Alla vet ju.
Fast även om de sa så skulle ändå lärare bara säga "nämen, dom skojar ju bara".
Jag avskyr man blir dömnd efter vad ens släktingar eller någon man umgås med gjort.
Jag avskyr hur man sköter saker och hur man hela tiden avstår en del saker för att då
måste man ju erkänna att man har problem. Jag avskyr att man aldrig känner sig
riktigt trygg. Jag avskyr att de finns ungar som
driver omkring överallt och som föräldrar som
bara skiter i dem. Jag avskyr att kommunen lägger tid och pengar på fel saker.

Det finns så mycket som inte är rätt.
Och efter tre år med allt de här, så ville jag bara så långt
bort jag kunde komma. Komma bort.
Börja om. Där ingen visste något om mig. Där ingen hade hört
någon. Där jag kunde vara vem jag ville vara.
Och nu när en gamla barndomsvän, som jag umgicks med på
dagis dyker upp på min skola, känner jag att de skakar i väggarna
på min fristad och hur jag plötsligt hör de igen. De där skratten som
skrattade åt mig, allt de brukade skrika efter mig i korridoren och
allt de brukade säga. Jag känner den där händerna som håller ett för hårt tag
om min hals och trycker mig mot skåpet. Pötsligt blir allt som känts så
långt bort och blekt, så nära och verkligt.

Första dagen i skolan idag.
Ush, jag avskyr vårat hemska, slavdrivande, plågsamma
tidlapp med hur vårat lidande ska placeras ut, som även kallat schema.
Jag skulle vilja flytta till pluto bara för de, och pluto
är inte ens en planet! Sämst.
Det blev att tröst äta hamburgare a la mig, mangoglass och cola.
Men de var mest för att jag troligen lider av inflammation i revbensbrosket,
muskelsträckning i bukmuskulaturen på framsidan eller att andningsmusklerna
mellan revbenen kan ha skadas av slag eller svår hosta.
Det suger, i fall ni undrar.
Det känns som någon sticker in en kniv som man styckar
renar eller älgar med, rakt igenom vänstra sidan av bröstkorgen
och vrider om sju varv, varje gång jag andas normalt och inte ett litet
andetag som liknar ett spädbarns, som jag numera andas.
Ja, nu ska jag krypa ner i sängen i min förstora, men sjukt bekväma skjorta
och fotbollssockar och ringa honom. Jag saknar verkligen honom.

Igår blev de chokladbollar, mata ankor, mys, lunch och tygaffärer med mamma,
hundbesök, vilsen i förorten, en fin pojke som följer i mörkret
för att se efter mig och massa strul med tv och dator.

Sista dagen på sommarlovet spenderades
med sovmorgon, sena lunch, mata ankor, springa ifrån
ankor, mysa på en parkbänk, köpa glass, fika och mys med C och
besök från en snubbe från radiotjänsten i Kiruna som ville
berätta att min tv-avgift inte är betald.

Imorgon är de skola, och jag vill inte. Nej, nej, nej, nej. Usch.
Han kommer snart. Thhihiihi.
Nu väntar vi bara på att han ska ringa, åh, ring nu då.

Det finns inga sekunder som innan han ringer när
han lovat eller kliver in genom dörren efter han ringt på.
Det känns som hjärtat slår volter, jorden snurrar ett extra varv,
som varje cell i kroppen darrar och att de kittlar hysteriskt överallt.

Idag var en fin dag som började med att valpen väckte mig 07.28
för att han saknad min hund som var hos vetrinären. Sen låg jag
kvar i sängen tills telefonen ringde, då gav jag upp och klev upp.
Sen blev de att springa en sväng för att sedan krypa ner i badkaret.
Efter en stund dök storasyster upp och vi spelade lite Sims 2, innan vi
åkte och handlade för att sedan äta hos familjen Hjelte och passa lillan
medans husets målades om.

Nu ska jag nog ringa och väcka honom,
för jag måste få höra den där rösten, få
höra honom andas.

jag hitta sååååå fina halsband och berlockarar,
jag kommer bli fattig, åh så fattig, typ direkt efter jag fått min lön.
Inte bara för de iofs, utan för de finns så mycket annat jag vill ha
också, åhå. Kära nån..


Det snurra mycket i huvudet just nu.
Idag slog jag på boxningssäcken bara för att
få tänka klart en stund. Bara för att få de ur mig.
Imorgon ska jag nog ut och springa.
Jag behöver verkligen få tappa huvudet på
lite tankar och annat.

Det var längesedan han gick för att äta.
Var är han? Vad gör han? Och varför hör han inte av sig?
Jag känner mig som 12 år igen. Usch.
Han sa ju "talk to you later" när är later? Jag tycker later är för typ
en timme sedan. Åh, typiskt.
Nä, nu går jag och gräver fram lite glass ur frysen och han
får verkligen höra av sig snart innan jag blir tokig(are).

Jag tumlar runt i ingenting.
Hjärtat slår i otakt, skrattet och ruset genomsyrar mig.
Jag drömmer mardrömmar och gråter.
Vi planerar att ses snart. Det är inte vettigt,
de är inte sansat och inte direkt genomtänkt,
men jag måste. För jag vet inte hur jag ska klara
att andas annars.

Grillmiddagar med släkten, kramar av fulla morbröder som säger att
man är de bästa dom vet och att man kommer bli något stort,
lyckliga skratt på gräsmattan,
monopol när man är över trött och mest bara ligger dubbelvikt
i skratt, filmkvällar med föräldrar och lillebror, How I Meet your mother,
möblering hos lillasyster, kurragömma med dunk med massor av barn
skrattande och mysiga barn och nostalgiskivor.

Skolan börjar snart, men de har jag förträngt.
På tisdag morgon åker jag tillbaka till björkarnas stad.
Jag förträngas ändå allt som skola heter.
Även om jag tror de här kommer blir ett bra år, ett riktigt fint år.

De finns stunder jag vill kunna spara.
En av stunderna är när jag och storasyster
sitter i en båt ute på sjön och fiskar i sommarnatten
när solen aldrig riktigt går ner i inlandet, och månen
syns ovanför trädtopparna. Det är varmt i luften och
varmare i vattnet. Tystnaden och lugnet ligger som ett
täcke över alltihop och vi sitter tysta i båten och bara njuter.

Nu är jag hemma med två aborrar och vill bara
somna intill någon i soffan i reklampausen till scrubs.

Två saker som fick mig att vilja gråta idag;
http://emil.blogg.se/2009/august/hon-fortjanar-hela-himlen.html#comment
och den här kommentaren jag hittade på en annan blogg:
"om man tycker om någon så mycket att man nästan går sönder
när han nuddar vid ens axel. någon med kort lugg och stora blå ögon.
någon som bjuder en på godis när ens eget är slut.
någon som är tillsammans med någon annan. alltså, vad gör man då?"
Jag får gåshud, I tell you.

Det är sånna här nätter han känns så långt borta.
Det känns som vi är på olika sidor av världen, S och jag.
Ibland är det där 58 milen, de längsta 58 milen någonsin.
Och de är en sånna här nätter, som längtan känns för stor
för kroppen. Som hjärtat bara ska explodera.
Jag saknar att krypa ihop intill honom, somna där.
Det känns som vi har en ocean mellan oss inatt, och
jag saknar dig verkligen så fruktansvärt mycket.

Idag ligger jag i nerbäddad i soffan med en katt sovande intill.
Klockan är snart eftermiddag och jag har fortfarande pyjamas.
Jag äter fransk kola och lyssnar på Melissa Horn.
Vi har inga dammsugarpåsar så jag struntar i att städa.
Jag väntar bara på att mamma ska komma hem till sin
lediga eftermiddag, för då ska vi gå på loppis.

De känns som jag dansar i en orkan.
Igår sökte S ledigt för att kunna komma
upp under höstlovet.
Jag är livrädd. De har jag alltid varit.
Han frågar så mycket och jag dukar, undviker och
virrar vidare till någonting annat.
Jag är livrädd. Ibland, vågar jag knappt andas.
Vi har tagit ett kliv rakt ut, vi faller rakt ner och ingen vet
var de bär. Jag vet ingenting. Jag vet varken ut eller in.
Allt jag vet är, att en hand håller i min, och de är allt som betyder nått..

En dag ska jag skriva ett brev med allt jag tänker,
allt som jag inte säger. Allt jag viskar när du sover.
En dag snart, väldigt snart.

01.39 ringer telefonen. Det är S.
Han sa att han skulle försöka att inte ringa,
men även jag visste att han skulle inte lyckas.
Han är berusad och jag är nyvaken, även om de inte
kändes som jag hann somna eftersom jag la huvudet
på kudden bara några minuter innan.

Han pratar och jag lyssnar. Han säger så vackra saker
men en röst som får mig nästan till tårar.
De känns som vaknat upp i en hollywood film.
Jag tappar andan och mina svar blir inte mer än "Mm" eller "Okej",
för de är allt jag lyckas få ur mig.
Det känns som att få ström rakt igenom kroppen, och som
att de är det ända som faktiskt får hjärtat att slå.

Sen när han somnar, viskar jag allt jag egentligen inte
vågar säga. Jag är så feg, och han hör ingenting alls.
Sen lyssnar jag på de tunga andetagen tills längtan
gör så att jag spricker, så lägger jag på för att låta
tankarna ramla fritt och omkull för att somna med ett leende.


Nu har dagarna fyllts med en stuga mitt ute i skogen, utan
el eller toalett med the sisters och tillhörande pojkvännen.
Fiske, bingo, kladdkaka, och mys.
Sen en sväng till sschtan för en hål i örat idag också.

Sitter i mormors kök och dricker earl grey utan socker
med moster och hennes skånska barn och barnbarn.
Mormors hus är som alltid. Lika nostalgifyllt och lika underbart,
samma möbler fast de saknas en lampa här och en byrå där och en
sliten soffa som mamma hade i lägenheten när hon gick gymnasiet.
Men de luktar inte riktigt som de brukar. Det känns läskigt att
de är påväg bort. De blir så påtagligt att minnerna bleknar.
Hon fattas mig. Mormor, hon fattas mig hela tiden.
Och även om vi sitter i köket som ser ut precis som de alltid gjort,
dricker ur koppar och glas som alltid funnits där, så är de inte samma
sak när hon inte sitter där och skrattar med oss. Inte sitter där och
berättar om hur min ena kusin brukade fylla fickorna med pepparkakor när vi
var mindre och övertygar en att ta en till. De känns så konstigt.
Fast de är minst lika mysigt som alltid, så är de ett tomrum där.
Och långt bak i huvudet hör jag henne säga "åh, min lilla docka"

Vilket år minns jag inte, men de var på alla hjärtansdag,
som jag köpte en krukväxt till stockholmkärleken.
En ormbunke, eftersom den också har namnet "love fern".
När den flyttade in fick den namnet "vår kärleksväxt", fast de visade
sig att de inte alls var en ormbunke som leverats, utan en okänd släkting.
Kärleksväxten har alltid funnits med i bakgrunden. Och precis som vår relation haft bra och
dåliga stunder. Ibland blommade den och stod grön och fin, medans ibland hängde
den och bladen föll av.
Och i torsdag, när han, S, kysste mig på min solblekta soffa i min lägenhet någonstans
i östra delen av Umeå, så dog kärleksväxten. Och nu känns de verkligen som att de
är över. Hur många "jag saknar dig och tänker på dig hela tiden-sms"
som än kommer och går, så spelar de ingen roll, de är över, officiellt, över.


Veckan i Umeå var förövrigt de vackraste.
Först chill och fika med C i SFparken och tog igen lite tid.
Sen fyra obeskrivliga dagar med S med sena nätter och att sova
till eftermiddagen för att stanna i sängen till kvällen.
Långa promenader, fina middagar och mys i soffan.
Lätta, skrattfyllda samtal men samtidigt djupa och bra diskussioner.
Och att bara vakna mitt i natten, inse att de inte är en dröm, de är på riktigt,
verkligen på riktigt, krypa nära och somna om samtidigt som man inser att
man kan inte sluta le.
Inte för att jag någonsin slutade. Jag log i fyra dagar i sträck.
För de va på riktigt, för allt var ständigt ett lyckorus.
Han tar andan ur mig, hela tiden. Han gör så världens snurrar
i ljusetshastighet och så att hjärtat kommer i otakt, och jag förlorar mig.
Sen när dörren stängdes och jag lutade mot dörren och
lyssnade på hans steg som lämnade
mig och saknade kom som en bomb från klar himmel,
så fylldes dagar av fika med C hos mig, åka moppe flera mil, träffa gamla vänner,
se samhällets baksida, långa hundpromenader, diskutera politik, läsa böcker, gå
till Ica maxi för glass,  hundratals timmar telefonprat  och ensama
myskvällar framför tv:n.

Nu är jag tillbaka i inlandet och snart ska vi till mormors hus eftersom
moster från Arboga är uppe med sina tillhörande barn och barnbarn.
De blir nog bra.

Jag saknar dig så de svider att andas.