"Kom och lägg dig här hos mig?"
En mening som alltid fått mina benen att vika sig.
Som alltid fått hjärtat att slå hundra slag på en sekund.
Som får varje cell att bara stanna till. Som får hela min existens att stanna till.
Hela min värld skakar. Hela min verklighet vänds upp och ner.
En enkel mening.

Du har försökt höra av dig hela helgen.
Jag har varit ute i solen med min kamera och stockholmskärleken.
Vi har snurrat runt i förorten, dansade i solen, vilade vid vattnet,
gått i högt gräs, sett Ice Age 2, haft filmkväll och njutit av sommaren.
Du har försökt få tag i mig. "Jag saknar dig"
Mitt hjärta kluver sig två. Exploderar. Jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag slits mellan hjärtekross och nya förrvirade känslor. Och någonstans
vill jag inte göra bort mig igen. Jag vill inte göra samma misstag.
Det här är för viktigt för mig.

Jag ligger i en lägenhet i stockholm
och låter dagarna svepa förbi.
Som en lätt vind som smekar förbi kinden.
Jag längtar hem till norrland, hem till en trygg famn
där jag kan krypa ner och vara 4 år igen. Till mamma
i våran slitna soffa på landet. Framför tvn där hon alltid
ser på deckare. Jag längtar efter någon som trasslar in sina
fingrar i mitt hår och säger att allt faktiskt kommer ordna sig,
även om jag inte tror de. Även om jag aldrig tror de.

Jag sitter i en lägenhet i Stockholm.
Nerkrupen i en soffa med laptopen.
Utanför faller regnet som tårar på ett barn.
Sex and the City visas på tv och alla lampor är släkta.
Jag har aldrig varit såhär ledsen. Det var längesedan de kändes
såhär. Som hjärtat exploderat, men ändå slår. Korta, intensiva slag.
Samtidigt, har jag nog aldrig varit så lycklig. Varje cell i mig darrar och
jag hamna ständigt ur balans. Kinderna blir blodröda och jag fnittrar, så
som jag inte fnittrar sen jag fyllde 13.