Jag längtar tillbaka till 12 timmars sömn, sen nätter och ännu
senare mornar, där man bara dröjer sig kvar i sängen.

Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen om mitt jobb.
Jag tycker om människorna, att umgås dubbelt så mycket
med min mamma, den avslappnade känslan och att ligga
dubbelvikt i skratt i fikarummet på grund av JL, hon är så fin.
Idag hittade hon figurer i alla tänger i olika stolekar, allt från pelikaner
till krokodiler. Sen försökte vi få ner en hylla, vi flickor, och de slutade med
att jag tyckte vi skulle spela in de och skicka till SVT i ett brev med beskrivningen;
"Fyra pårökta flickor försöker ta ner en hylla där skruvarna suttit där längre
än väggen, världens bästa! Försök att inte skratta, för de går inte!!"
Men någonstans tröttnar man på att vakna klockan 06:01 varje morgon och
tänka "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!!"  och när
väckaren ringer för femte gången, stiger man upp, kastar i sig yoghurt och
borstar tänderna innan man kliver in i bilen.
Sen är de lite svårt med att ha mamma som chef och inte höra skillnad på
om hon tjatar att du ska städa din lägenhet eller företagets, för hon
ser dig lika lite som en anställd som du ser henne som din chef.

Nej, nu längtar jag till fredag eftermiddag då mina tre veckor
är gjorda. Nu är de bara en vecka kvar tills vi ses igen, de känns som
en hel evighet sedan, fast de nog bara är två månader.
Ändå är de så nära. Som att känslan legat kvar i bröstkorgen
och att fingeravtrycken finns kvar på huden.
Och ärligt talat, jag har saknat dig quite terribly.