Nu har jag färdats genom landskapet som är beklätt i höstens färger,
bort från kusten till inlandet.

Här är allt som de brukar.
Lillebror och jag lagar middag för mamma är lite sjuk, dock.
Imorgon ska jag och storasyster umgås och
de känns skönt, för jag saknar henne, lite alltid.
Helgen förlängs eftersom jag har tid hos tandläkaren, käftis, sämstläkaren.
Jag avskyr tandläkaren. Usch. Jag är aldrig så missnöjd som den gången
om året jag måste gå dit, frivilligt låta dem plåga mig och sen gå hem
i smärta. Fy, nä vet ni vad.

Jag drömde om honom inatt, om en röd stor villa med "bosse" skrivet
på brevlådan. Jag hade åkt buss hela vägen. Jag sa att jag saknade honom
för mycket, att jag inte stod ut. Att jag bara behövde se honom, nu.
Jag vaknade när vi just skulle kliva in.
Och jag har hört hans röst i huvudet hela dagen:
"Åh, du är världens finaste. Inse de. Snälla?"

Nu ska jag gräva fram glass ur frysen, nomnom.
Sen blir de att bara dö en stund, de är jag värd.