Jag fortsätter i min dvala.
Men när jag och C käkade nudlar, skrattade tills
vi inte klarar av att andas åt helt meningslösa saker
och snurrar runt tills vi inte vet vad som är upp och ner på
världen för att titta på stjärnorna, då lever jag lite faktiskt.
Då är de som mitt sovande inre tar ett andetag. Ett djupt andetag.

När han skriver sms med ord som ger mig en elektrisk stöt rakt
igenom kroppen och jag tappar andan, är de som att jag lever lite.

Veckan har varit väldigt spännande och mitt humör
har varit den största katrusellen av allt. Jag skyller på lite
sömn. Jag skyller på skolan. På prov och stress.
Ena sekunden skrattar jag åt vad som helst, kameler, hästar,
dåliga misstolkningar, sverige som världens största zoo, eller vad
som faller mig in.. och andra brinner jag av för ingenting eller svävar helt fritt
i någon dagdröm någonstans.

Nu har jag precis pluggat trafikantsämstskitgrejjs klart
för idag, eller inatt, eller hur man säger.
Jag avskyr trafikant btw. Jag ska skratta mig lycklig dagen de är över.
Hoppas mitt prov på 200 sidor går bra. Annars gråter jag.
Jag borde sovit för längesedan. Åh, typiskt.