Jo tack, jag har det bra.

Ilona och jag är på rymmen, som ni kanske vet.
S rövade bort oss, ner till söder. Där vi spenderade
tiden med att sova, utforska och fira påsk på riktigt med mat
och allt (jag har aldrig gjort de förr). Vi har varit i en stuga nära
vattnet och Ilona har rusat runt på isen tills hon tröttnat och inte
velat leka mer. Sötbebis. Vi har badat i solsken och firat att våren är här
med att grilla för första gången i år.

Nu är vi hos S föräldrar, och Ilona jagar katten
och tuggar sönder hennes leksaker.
Nu ligger hon ihop kurad i en fotölj, jag och hans pappa ser på Cops
och fråga mig inte var alla andra är.

Jag försöker få tiden att gå långsamt.
När jag och Ilona är ute och går sådär på morgonen när
jag fått vakna upp intill han som är den finaste jag vet.
När jag inte har någon jacka och det luktar vår. Då jag vet att han har
frukosten klar tills vi kommer hem, då vill jag att tiden ska gå sakta.

När han kommer hem efter att ha gått en kvällspromenad med Ilona
när jag somnat på soffan och kysser mig med sina kalla läppar och
ler. För att sedan säga: Ina? Ska jag bära dig till sängen? med sin
snälla röst. Då vill jag att tiden ska gå så långsamt.

När vi sitter på bryggan i solen, Ilona rusar runt i snön och
någon annan lagar middag, och han säger att varje dag i livet borde
vara som den här dagen. Vill jag att tiden ska gå långsamt.

Och när vi sitter i bilen hem igenom natten, och han skrivit i imman
på rutan våra namn med ett plus tecken och lika med sant, och kysser mig med
läppar som smakar whisky och kaffe för att viska att han älskar mig.
Då vill jag att tiden ska stanna.