Ringer och väcker honom.
Ler när jag hör honom mumla i fem
minuter, innnan han somnar om.
Då viskar jag allting som jag tänker på.
Sedan lägger jag på, och somnar.
Då ringer han.

Man saknar honom så mycket, så man vill inte
lägga på. Fast man egentligen inte säger någonting
och vi båda andas tungt och halvsover.

För just då, kan jag inbilla mig att andetagen, hans andetag
som jag hör, är här hos mig. Att det nuddar mig i nacken.
Att han ligger här hos mig.
Just då känns han några centimeter närmare.
Några centimeter närmare än 58 mil.
Och det blir lite lättare att andas.

It's nothing to cry about, we'll hold each other soon