Efter att slumrat med henne i knäet i
en förvarm bil i 17 mil, dammsugat
redan nämnda bil och skapat skulder till ljudet
av en bläckfisk som steks i för mycket smör,
är jag och Ilona hemma på landet i den röda villan.

Ilona kan äntligen springa sig anfådd på öppna, snöklädda
ytor utan att vara kopplad, bråka med katten och tigga
tills sig godis vid köksbordet utan att behöva blinka.
Hon är lycklig, och det gör att de pirrar innanför bröstbenet.

Nu väntar jag på mamma som varit på fest,
så vi kan poppa popcorn och myspysa, medans
min franska vän rättar och klagar på min franska,
med sin kassa engelska. Och jämn för svenska, tyska och engelska,
han tycker det ser likdant ut. Jag skrattar tyst.

Jag drömmer om att gå på fest, vara fin klääd, se rödvinsglas
och cider glida runt, skratta sig andlös och dansa tills fötterna värker.
Att bli upphånglad mot en vägg i disco ljus.
Springa över gator och torg, genom neonljus i storstaden,
skrika, i en kall och tung midnatts luft.
Komma hem anfådd och inte riktigt kunna gå rakt.
Somna intill och ha hans armar omkring mig.