Dagens sötaste; Ilona som
knölar ihop bästafilten i ett hörn, i ett
tappert försök att få ligga på den.
Sen är hon ganska söt när man fått hjälpa
henne och hon belåtet lägger sig på den, somnar
och gnisslar lite tänder.

Sökt mer jobb idag, sjukt duktig.

Tillbaka till verkligheten.
I verkligheter är det nollgradigt, det töar,
solen lyser och det är snorhalt.
I verkligheten tvättar jag min hund och
tycker att fredag är alldeles för långt bort.
Då är det här ändå min lugna vecka.

Den här helgen har innehållit massor av
födelsedagsfika och städning.
Annars har jag kört skoter, sökt jobb,
spelat the sims, umgåts med storasyster och ätit gott.
Här när väl helgen sitt slut.
Vi tar tag i livet igen. Snart. Inte riktigt än.

En helt vanlig fredag i slutet på januari.
Middag med de nära hjärtat och spela the sims 2 med fina storasyster.
Imorgon gör vi allting viktigt, men idag chillar vi.

Det töar och är nollgradigt.
Ilona och jag plumsar runt efter skoterspåret.
Väl hemma dör jag lite. Noll kondis asså.
Men det är mysigt.
Fast mysigast är de nästan att komma in
och slänga sig på sängen, för att höra Ilona
somna vid mina fötter.

Ja, storasyster hämta hem mig igår.
Typ de bästa som kunde hända.
Nu ska hon snart hämta mig igen, och vi ska
på äventyr. Thihi.

Är det bara jag som tänkt på att något är fel
på Alex Schulmans senaste boktitel, mer än att
den bara är allmänt löjlig?
"Att vara med henne är som att springa uppför en
sommaräng utan att bli det minsta trött"
Uppför? För mig är en stor öppen plan, platt yta.
Kanske bara är jag då.

Och så var de sista personporträttet klart.
Det gick med tvång, nöd och näppe.
Yes, sa jag att jag är less på att skriva?
Förrutom projektarbetet då.
Skrev just en sida till på det. Mhm.

Och alla som hänger på tradera? Sluta bjuda över mig.
Det är inte roligt. Bah så att ni vet.
Jag behöver seriöst en mp3 nu. Kriiis, I tell you.
Så bah sluta. Tack.

Eftersom jag var lite tjurig tidigare
idag så betällde jag efter den där hundleksaken
till Ilona (plus ett nytt halsband) som jag grubblat
över i hundra år. En leksak som ska vara så oförstörbar som
man kan skapa till en hund, blir spännande att se.
Liksom hur hon ska lyckas bevisa dem fel den här gången.
Dock får jag ett fint litet meddelande.
"Eh, vi flyttar lite, så vi skickar sakerna typ i slutet
på februari och så tar det väl 1-2 veckor tills det kommer
till dig. Det är ok va?"
Jamen just de ja. Sure, super okej.

Det man inte gör i tid, får man göra i otid.
Klev upp klockan 06:00 och redigerade utkastet
till artikeln. Det är dumt att somna i soffan framför
tvn när man inte riktigt gjort allting man ska.

Könikan om Madonna klar iaf.
Och det firar vi med min senaste
partybilder. Det spelas Wii och käkas
sjukt god efterrätt;

En dag i sängen blev de sannerligen inte.
Det började bra med sen uppstigning och frukost.
Sen körde jag lite skoter, eftersom vädret var to die for och
Ilona behövde springa lite.
När jag sedan står på gårdsplanen och försöker övertyga Ilona
att byta pinne med mig (alternativt kallat "apportträning"),
kommer mamma som skulle kolla skoterspåret.
Hon har bara ingen skoter med sig.

"Ta en såg och kom, ett träd ligger på spåret".
Det gjorde det sannerligen. Och inte bara ett.
"Spåret" förresten, det var lös snö, endast.
Sen sågade vi träd, körde vidare.
Överallt hängde det ner träd och kvistar.
Mamma förlorade mössan och jag fick mer snö innanför
kappan än vad jag någonsin haft tror jag.
Ibland rasade det ner en gren eller två i skallen på mig
där jag låg ihop kurad bakom mamma.
När vi äntligen kommer ut ur skogen och eländet, är de bara
den öppna rakan. Vi är övertygad om att allting är vunnet.
Tills vi kör fast. Då snackar jag inte lite heller.
Skotern hade druknat. Allting jag tänker är "pappa". Men han är långt bort.
"Klarar vi det här, då kan vi fira" mumlar mamma.
Hur vi lyckas slita, lyfta och tillslut få loss skotern, det vet jag inte.
Inte heller hur vi mäktar med det en andra gång. Men när vi
äntligen kommer upp på den skottade skogsvägen, pumpar
adrenalinet.

Vi var ute i 2,5 timme. När vi kom in var vi allihopa totalt döda.
Till och med Ilona. Som mest legat hela dagen.
Jag har massa skola som borde göras, men jag har bestämt att vänta
tills pappa kommer med pizza. Vi firar med pizza.

Jag är sjuk. Drömmer mardrömmar
varenda natt just nu.
Får åka bil med pappa fredagen till ära iaf.
Kommer hem till röda huset på
vischan och går i taket. Äter mammas spagetti och
köttfärsås som är den bästa köttfärsåsen.
Går i säng. Lyssnar på Bröderna Lejonhjärta på ljudbok,
men tycker den känns för läskig och hemsk.
Spelar The Sims och blir våldgästad av släkten som är party.

Imorgon säger mamma att vi ska ligga i sängen hela dagen
och jag tycker de låter som den bästa idéen någonsin.
Det var ju bara allt de där som skulle göra. Usch.
Shhh, vi struntar i de.

Det är väldigt mycket studenten planering just nu.
Kanske för att de är mycket som ska planeras, eller
för att annars skulle jag ligga kvar där i kojan
jag byggt i min säng och lyssna på Melissa Horn i evighet.

Det här med skor är knepigt, men här är de, drömskorna.
Mmm, så fina. Nu ska jag bara lista ut hur jag ska lyckas
skrapa ihop slantar till dom.

Länstrafiken, i say. En svordom i mina öron.
Först missar jag första bussen för att de skrivit
fel på internet. Missar skolan. Vilket inte var helt
dumt då jag har frutanvärt ont i halsen.
Ringer och skäller iaf.
Sen skjusar mamma mig till nästa buss, och guess what?
Nej, den här tiden är också ändrad, så, varsegod att vänta
i 40 min.
"- Men vill du inte ha en giveaway? Som kompensation"?
"- Nej, fixa de här i stället tack... Alternativt en egen taxi i så fall"
"- Nä, vi är ju inte ersättningskyldiga."
"- Nä, okej, tack"

Sen, är de bara jag som tycker de är lite ironiskt med folk
som åker runt planlös i sin bil, och inser att det är kallt (-32) för
att sedan börja oroa sig för det stackars djuren som är ute?
Nämen, ditt planlösa körande runt, runt lär ju göra de mycket bättre.
Lite glodbal uppvärmning och miljöförstöring har ju ingen dött av liksom.

Jag är bara lite bitter, okej?

Somnar på morgonen.
Drömmer mardrömmar. Drömmer att jag vaknar.
Vaknar på riktigt och blir ledsen för att jag är ensam.
Vaknar av att grannarna för ett tredje världskrig.
Inser att jag håller på att åka på en förkylning utan dess like.
Har en ovärd lektion, men inser att de finns hopp för
naturkunskapen ändå. Inser att direktbussen som ska
gå vid 15.20 är borta och ersatt med en "går landet runt"-buss.
Kommer hem och äter thailänskt.
Just nu pussar hunden katten ack så kärleksfullt.
Familjen är i mer eller mindre koma.
Själv ska jag nog spela the sims 2 halva natten.
Välkommen helgen.

För övrigt är de dumt att lova sig själv att bli bättre på
att spara, för man hittar aldrig så mycket fint och bra
att köpa just då, lovar.

Det går tydligen inte dräpa sockersuget med
popcorn och salt. Inte ens kilovis av salt.
Just so you know.

När jag blir pensionär och mamma är över hundra
så ska jag ha en enorm tomt med det vackraste huset
någonsin och där ska finnas ett stall. Där ska vi ha varsin
häst, och jag ska ha den där fjording jag drömt om i all evighet.
Mamma lär väl ha ett arabiskt fullblod.
Sen ska vi rida igenom skogen och ner till havet
(som ligger ett stenkast bort) varenda dag.
Jag bestämde det alldelse nyss.
Jag ska bara vinna några miljoner eller
ta hem de där nobellpriset först.
Och sluta vara rädd för hästar. Och börja om att rida.
Men det är lugnt, de är ju länge kvar. 

Vet ni?
Jag var lika sömlös i januari förra året.
Och jag saknade precis samma sak, en axel att luta
mot, lugnade ord och en någon som styker över ryggen.
Det skrämmer mig lite.
Som tur är det inte över samma anledning i alla fall.

Mamma och jag dricker te, äter kakor och ser kriminalserier.
Vi tröstäter choklad för att jag åker säger mamma.
Jag håller totalt med.

Nu ska jag dock krypa isäng för om några timmar ska jag
upp och åka till bussen. Dom där 17 milen blir bara längre.

Bilden ovan föreställer förresten husets katt Oskar.
Han älskar kartonger som ni vet, men numera räcker det
liksom bara med en kartongskiva. Han ligger väldigt sällan på
golvet (bara när det är riktigt vidrigt varmt) men om man lägger
en kartongskiva under så kan han ligga där flera timmar varje dag.
Fint med de som kräver lite.

Jag har jobbat och slitit det här två dagarna.
Och inte kunnat sova på nätterna, vilket resulterade
i det jobbigaste morgnarna ever.
Legat och vridigt mig, stirrat i taket och grubblat.
Nä, tacka vet jag att snooza i två timmar och sen legat
kvar lite till bara för att. Tacka vet jag lov.

Men idag efter att jag äntligen blivit klar med
inventeringseländetsomfårmigattviljakräkas
(garanterar att om ni säger kärnrörsskalle eller o-ring
så kan jag rabbla ett artikelnummer alternativt svär över dumma människor)
så somnade jag lite i en säng på lagret.

Imorgon är de tillbaka till lägenheten och The Big City
en liten sväng innan de bär av tillbaka igen.
Nu; hambugare som lillebror slängt ihop. Ovanligt fint.

Nyåret firade vi med trerätters hos min moster
med familjen. Sedan drog vi vidare till Malå och fina människor.
Jag önskade att jag hade haft kameran med mig.
Men jag glömmer nog ändå inte det smältande hallontårtan
eller tre figurer som sitter på ryggstödet till en soffa och
ser på fyrverkirier samtidigt som det skålas på tvn.

Dagarna efter det fylldes med skoteråkning, snölekar,
pepparkakor (tradition att baka pepparkakor första dagarna i januari)
en dag på stan, nya sommarkläder, kladdkaka, åka vilse, två nya böcker,
äventyr till lycksele, fler middagar hos moster och så sjukt mycket soffslö.

Idag har jag dragit fötterna hemma, drömt om en utlandsresa,
ätit två middagar och umgåts med storasyster.

Imorgon blir det att jobba, inte för att jag vill utan för att jag är pank.
Och älskar min mamma.
Dags att vända tillbaka dygnet, och jag är inte ens nästan peppad.

Vi sitter i soffan och ser "relative chaos" på trean,
en film jag någon gång skulle vilja se hela av men
det hinner vi inte nu.

Vi diskar bort det lilla kalas vi hade igår med tonfisksallad,
läsk, chips, tre sorters dipp och popcorn till tidig morgon.
Packar väskor och äter en sista måltid.

Han släpper av mig vid bussen och fortsätter mot
snökaoset. Pratar några minuter när jag just satt mig
på bussen och sen blir det tyst. Hörlurarna glömde jag
hemma så i två timmar lyssnar jag till hostningar, skor
som skrapar mot golvet och långtråkiga telefonsamtal.

Nu saknar jag att någon hänger över
mig när jag läser bloggar. Har en klump i halsen.
Ser på bästa Lasse Brandeby. Liten, ledsen och tom.
Nu hopar det sig mina vänner.
Här kommer verkligheten och sista spurten.
Och vi alla håller tummarna för att de ska gå vägen.