Vi åker bil i 120 km/h rakt fram i storasysters
egna bil. Dunkar nostalgimusik och pratar framtidsproblem.
"Hold me now, I'm six feet from the edge and I'm thinking
that maybe six feet ain't so far down"
Jag blir plötsligt 12 och min storasyster 14. Vi ligger på rygg
i rummet om som vi alltid längtar och väntat på att få ärva som
äntligen blivit hennes. Väggarna är mörkblå och alla fönster täckta med
gardiner. Utanför smeker en sommarvind den franska balkongen och vi
lyssnar i den enorma stereon som  egentligen inte är vår.
Vi lyssnar och ur våra unga hjärtan pulserar
olycklig kärlek och dumma pojkar. Ur våra unga, spruckna hjärtan.


Vi sitter i en lägenhet som i en fyramanna soffa och äter pizza.
Vi är sju stycken och tvn är på 14 tum. Vi ser en tjejfilm.
Vi har en flyttlåda som vardagsrumsbord och de finns en madrass på
golvet. Det är de ända möblerna som finns, men de är en fin lägenhet.
Min lillasysters lägenhet. Den är så väldigt fin.
Och de är mysigt. De är äkta och jag saknar ingenting annat.
Jag kryper närmare min storasyster och tänker att de här är livet.
Vi skrattar, skämtar och är sarkatiska. Vi pratar och komenterar. Jag är lycklig.

Sommaren är så fruktansvärt underbar att de nästan gör ont.