Imorgon är de vi-byter-kläder-dagen som jag och
mina systrar har med jämna mellanrum.
Min storasyster köper nya kläder, rensar sin garderob för att få plats med
dem, jag får de gamla och rensar för att få plats med dem,
jag ger mina gamla till min lillasyster, som då rensar ut sin gaberob
för att få plats och skänker dom gamla vidare.

Så där står jag och kastar kläder som ligger längst bak i
garberoben som jag inte haft sedan jag fyllde 13 men som jag
ändå haft kvar för "Tänk om...".
Och plötsligt står jag där med minnen upp i halsen.
Den randiga tröjan jag bara behålit för jag minns att du fick
mig att rodna, le och fnittra i den som jag aldrig gjort.
Jeansen jag behållit bara för att jag minns din varma hand på
mitt knä den där dagen då allt vände.
Jag kastar saker, för jag kan inte behålla dem för att de påminner om
nått som inte längre är. Ett avslutat kapitel.
Det svider i hjärtat med jag kastar.
Men då hittar jag den. Den stickade tröjan som är så fin att jag får gåshud.
Jag håller den i famnen och ser jag köpa den till dig, du ha den på världens
bästa nyårsafton, hur din mamma kryper den i tvätten, hur du blir ledsen, hur jag få
den, hur jag är världens lyckligaste, hur min moster krymper den, hur jag blir
ledsen och gråter med den tryckt mot kinden, hur jag hänger bort den.
Och där sitter jag och ser mig själv hänga tillbaka den igen.