Jag har börjat jobba. Och det känns tungt.
Min kropp som vant sig vid 12 timmars sömn och mitt
huvud som vant sig vid att kliva upp mitt på dagen när
livet redan börjat, de känner sig snuvade på sin vecka på rehab
och går därför i strejk. Jag somnar framför en dator från de tidiga
7883224 f.Kr  där jag skriver in rapporter från papper kladdiga av
kaffe, svett och hydralolja. Där sover jag tills jag känner doften från
rabarber och vanilj te, då vaknar jag långsamt till liv och kryper dit.
Sen återgår jag till jobbet och att skriva siffror och räkna och allt jag ser
är siffror framför ögonen och jag räknar. Jag hatar att räkna.
Men sen får jag bära sängar, skratta, handla på lilla konsum där alla vet
vem man är och tanten i kassan frågar "Oj, blev de att jobba över?" och ser
så orolig ut som bara en mormor kan. Sen åker vi hem och äter söt ketchup
till köttbullarna.


Jag saknar mormor. Jag saknar att krypa upp i hennes famn och bara var 4 år.
Jag saknar hur hon säger "min lilla docka" och gungar sakta. Jag saknar hur
hon säger att jag blivit stor och ler. Hon är varm och trygg. Jag saknar hennes
stickade tröjor som känns på kinden och hur hennes hjärta slår intill.
Jag saknar henne sånna här dagar när man bara är trött, förrvirad, sliten och känner att
jag inte passar i min vuxenroll och arbetskläderna känns förstora.
Jag saknar hur hon skrattar. Jag hör de ibland om jag verkligen koncenterar mig
sen skär bilden av sängen på sjukhuset, skär sönder allt.