Mamma säger alltid att vila får man göra när man bli pensionär,
men jag har aldrig riktigt hållit med.

När jag ligger slängd i soffan och andas ut, fortfarande i arbetskläderna
som luktar hydralolja, lacknafta, färg, rengöringsmedel
och andra cancerframkallande saker, och en katt intill bröstkorgen,
och känner ett litet hjärta slå så nära mitt, älskar jag
vilan och inser att jag inte kan leva utan den.
När jag läser världens finste bloggar, pratar med världens finaste
människor och rodnar lätt så inser jag att vilan är stärkande.
När jag sitter med mamma i soffan, med varsin laptop och Bones på
tv, och delar en tyst kvalitetstid där press och ångest inte finns, när jag hör
regnet slå mot rutorna i takt med mammas klick på facebook, tänker jag
att jag vill inte ha vila, jag vill andas och leva i den ibland, för man behöver de.


Du får mig att älska att tappa andan lite mer varje gång som
du säger något som får lungorna att implodera och hjärtat att slå i otakt.