Om jag sluter ögonen, är jag tillbaka på en
varm buss, med hunden i knäet som halvsover,
och Hinder - Bed of roses i lurarna och ingenting
annat finns. Jag stryker hunden sakta över huvudet
och jag ignorerar gubben som försöker skrika något
arbaiska, och de finns bara vi. Just då.
Saknaden värker och bultar.

Om jag kniper ihop ögonen, så ser jag hur vi pulsar igenom
snön, hur hundarna dansar och stuttsar igenom morgonsolen.
Mamma går bredvid och vi pratar om allt och ingenting.
Det är en tidig lördagmorgon, och jag önskar att jag kunde
ta en bild, en perfekt bild. Vi är lite rosiga på kinderna, men
ingen av oss fryser.
Jag önskar han var här. Han kunde dela just de här med mig.

Och jag försöker. Försöker blunda. För att inte jag ska vara trött efter
att ha burit möbler hela dagen, ha en hund som käkat vägglim
och ringt och gråtit efter mamma som varit på firmafest.
För jag vill inte att de ska var jag just nu.
Jag vill ligga på hans arm, så han kan strycka mig över håret.