Påvägen hem ringde min telefon. Det är NL.
"vänd dig om!" säger han och lägger på.
Mycket riktigt, där, några meter bakom mig går han.
Vi hade bestämt att vi skulle ses idag, för de var länge sedan
vi hängde ihop, käkade glass och slö såg tv, han och jag.
Så, vi bestämmer att han handlar, och jag röjjer upp
lägenheten, och när han ringer på dörren diskar jag precis de sista.

Vi bakar pizza, äter vitlöksbröd och glass.
Vi skrattar, småbråkar och ser tv.

Han kommer snart. Om 2873 minuter.
Det pirrar nu. Det är liksom så nära att man
nästan känner de om man sträcker ut handen.
Åh, vad jag saknar honom.

Jag är snorig, de kliar i munnen och öronen gör ont.
Känns som vi är påväg mot en bihåleinflammation eller
öroninflammation. Och jag har inte tid med något av de.