En äldre man sitter bredvid mig. Hans vita hår är ordentligt
kammat och han håller hårt i den slitna käppen.
Han sitter insjuken i den blåa sjukhustolen.
När han son går för att flytta bilen, ser han vilset efter honom.
Han ser helt tappad ut, och om jag vågade, skulle jag ta hans hand
så han inte skulle känna sig så ensam.
När jag tänker de, lutar han sig mot mig och
säger att de är revbenet, troligen brutet men han hoppas på
en spricka. Det är ju lättare att ordna en spricka, men det gör
ju fruktansvärt ont i alla fall. Så fruktansvärt ont. Han pressar
fram ett leende.
Mamma sa senare att de var chocken, men jag tror de vilade en
stor styrka bakom de där trötta ögonen.
En stryka jag en dag skulle vilja uppnå.